Så mycket i vår vardag görs av vana och helt utan att vi reflekterar över det. Genom alldagliga återkommande rutiner skapar och återskapar vi ständigt verkligheten.

Ridsporten är den näst största ungdomsidrotten i Sverige. Som sådan har den en central roll i att lära barn att människor har, och bör ha, makt över djur.

Tänker vi ens när vi ser hästar gå i hagar eller när barnen lär sig rida? På precis samma sätt som barn oftast lär sig att det är självklart och oproblematiskt att äta djur ger vi dem i ridskolan makt över djuren. För det handlar om just makt. Det handlar om att vara liten och bestämma över någon som är stor.

Självklart skiljer sig ridskolorna mycket åt vad gäller villkoren för hästarna där. Men, ärligt talat, vem som gått på ridskola har inte sett en verklighet med för små hagar, hästar som står uppbundna i spiltor, går för många lektioner, där ridspö används som en självklarhet? Ridskolornas hästar är inkomstkällor. Det handlar helt enkelt väldigt ofta om att lära så många som möjligt att rida på så kort tid som möjligt.

2009 genomförde förbundet Djurens Rätt en enkätundersökning bland landets ridskolor. I den framkommer att 72 procent av ridskolorna hade hästar som stod uppbundna i spiltor och att 75 procent av ridskolorna köpte hästar från hästhandlare. 64 procent av ridskolorna uppgav att hästar som lämnar ridskolan slaktas. Vidare kommer hälften av landets ridskolehästar från andra länder än Sverige.

Hästsporten är självklar och ifrågasätts inte. På så sätt möjliggörs även trav- och galoppsporten. Djurskyddslagen säger att djur inte får tränas för eller användas vid tävling på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Ändå har nästan tre av fyra travhästar magsår. Det är vanligt med lungblödning, munskador och hovbölder. Sporterna medför ungefär ett dödsfall i månaden, bara under pågående tävling. Et cetera. Skulle djurskyddslagen tas på allvar skulle varken trav- eller galoppsport kunna förekomma. Men vi är ju så vana. Dessutom är omsättningen ungefär 12 miljarder om året.

Hur långt kan vi sträcka oss i vår vana att se djur som varor att konsumera, som förbrukningsartiklar? Vi äter dem, våra barn rider på dem. När hästarna i människors tjänst inte längre presterar dödas de oftast. På de flesta ridskolor ingår ridspö som en del av den obligatoriska utrustningen. Vad säger det om vår syn på hästar och människor? Vad gör vi när vi skickar dit våra barn? Människors herravälde över andra arter är kompakt. Vissa saker är lättare än andra att göra någonting åt.

Att insocialisera barn i djurförtryck är inte okej.