Säg film från Balkan, och de flesta tänker på internationella storfilmer av regissören Emir Kusturica, som Svart katt, vit katt och Underground. Festivalen Balkan New Film Festival, förkortad BaNeFF, vill visa att det finns så mycket annat och att det görs intressant film i de forna jugoslaviska länderna.

Jelena Mila har en bakgrund som skådespelerska i Serbien, men bor sedan en tid i Sverige. Det var under en semester i hemlandet som en tanke på en festival med filmer från Balkan föddes.

– Jag tänkte att det måste finnas rum för fler filmer från Balkan i Sverige. De få som visades var de som fått internationellt genombrott. Så vi tänkte att vi skulle ordna en festival som visar nya filmer som är ”Ex-Ju”.

Den första festivalen ägde rum på biografen Zita i Stockholm förra vintern, organiserad av kulturföreningen Justin Theatre Production, där Jelena Mila är med.

Festivalen blev så omtalad att biografer från andra städer hörde av sig och ville ordna sin egen version och filmerna gjorde en turné runt om i landet. I år bestämde man sig därför för att visa alla filmerna i olika städer samtidigt. Både invigningen och ett samtal med inbjudna gäster som sker i Stockholm kommer att visas genom Skype på alla biografer.

– Vi vill att det ska kännas som att alla sitter i samma biograf, folk med bakgrund på Balkan, svenskar och internationellt. Vi har skickat ut inbjudningar till kulturföreningar för invandrade serber, kroater, bosnier och så vidare, och förhoppningsvis kan filmerna bidra till att vi kan diskutera och vara stolta över var vi kommer ifrån och vilka vi är.

Jelena Mila och de andra som står bakom festivalen har valt ut filmerna till festivalen genom att kontakta filmcenter i länderna i forna Jugoslavien. Varje land har fått skicka ett par filmer som de vill visa, och festivalteamet har sedan gjort ett urval. Alla länder förutom Kroatien finns representerade på årets festival, de hörde aldrig av sig med något filmförslag. Förutom att filmerna ska vara gjorda på Balkan och nyproducerade så är ett av de viktigaste kriterierna att de inte får ”trampa på sina grannar”, något som Jelena Mila flera gånger återkommer till.

– Det får inte förekomma något som kan uppfattas som kränkande mot andra grupper eller länder, varken uttalat eller mellan raderna. Film är ett bra sätt att skicka budskap, och de kan hoppa ur de konstnärliga ramarna och få andra betydelser.

Hon menar att upplevelserna av kriget och efterkrigstiden är närvarande i många filmer från Balkan, men att det går att berätta om det på sätt som inte är kränkande.

– När jag satte igång det här visste jag att jag måste öppna upp såret och se hur det ser ut. Alla lider fortfarande av kriget, och alla lever fortfarande för sig själva, uppdelade i bosnier, kroater, serber och så vidare. Men det går att visa på lidande utan att säga ”ni har gjort fel”.

Även om det inte är så många filmer från Balkan som når biograferna i Sverige, så är det ett kreativt filmklimat på Balkan, menar Jelena Mila. Det görs mycket film, men det är ofta svårt att hitta pengar. En lågbudgetfilm på Balkan görs med ännu mindre medel än lågbudgetfilmer i Sverige. En regissör som lyckas skapa filmer med små medel är Drasko Djurovic från Montenegro, aktuell med filmen Bad Destiny på festivalen, där Mads Mikelsen spelar en liten roll.

– Han är en kille som inte ger sig så lätt, och vågar satsa på att ta med internationella stora skådespelare, för att visa att vi finns på kartan.

Jelena Mila poängterar att det görs dyra filmer på Balkan också, som direkt nomineras till de internationella filmfestivalerna. Men det är inte de filmerna som de är intresserade av att visa på festivalen, utan de nya, smalare produktionerna. Dels för att de inte har råd att betala för att köpa in filmer, dels för att det är så de smalare budskapen hittar ut.

– Vi vill visa upp filmskaparna från den yngre generationen och stötta de kommande stjärnorna. När de blir stora klarar de sig själva. Kanske kommer det fram en ny Emir Kusturica på det sättet, men det är inte det som är målet.

Ett sätt att producera film som blir allt vanligare är samarbeten över landgränserna. Filmteam från Kroatien och Montenegro har till exempel gjort filmer tillsammans. Det kan vara en väg tillbaka till att bli en kraft att räkna med i filmsammanhang, som Jugoslavien var en gång.

– Konsten och filmen var nog de som förlorade mest på delningen av landet. Filmerna gjordes på ett stort filmcenter, och vi hade 24 miljoner invånare, alla med spännande historier att berätta. Sen var vi inte fria att säga vad vi ville, men det är en annan fråga.

Jelena Mila hoppas att film från Balkan även kan växa genom andra sammanbeten, och vill gärna se mer band till Sverige. I år visas den animerade dokumentären Tito on ice av serietecknaren Max Andersson och på förra årets festival visades den serbiska filmen White White world, där Malmöfödda Helena Danielsson är en av producenterna.

Kvinnliga filmskapare och regissörer är något som Jelena Mila vill uppmärksamma mer på kommande festivaler.

– Jag söker med lupp efter kvinnor som är regissörer eller producenter på Balkan, men de kliver inte fram, eller ges inte plats att kliva fram. Jag hoppas att samarbeten med Sverige, där det finns fler kvinnor bakom kamerorna, kan bana väg för det.

Hon tror att länderna har mer gemensamt än vad man tror. En begränsad språkkultur och att vi är en del av Europa men ändå gör en helt egen typ av filmer. Och Sverige kan inspireras av Balkan till att skapa mer spännande historier.

– I Sverige fattas det ibland berättelser som berör på ett sätt som kan skaka om världen. Balkan är fullt av alla möjliga knäppa historier. Där görs det film till det allra sista slutet och man håller inte tillbaka på känslorna. Film är aldrig lagom på Balkan.