Gunilla Meurling är sedan tre år tillbaka aktiv i Jordens vänner Uppsala och i höstas var hon med och ordnade en studiecirkel om solel. Deltagarna i cirkeln ska nu tillsammans investera i en solpanel som ska sättas upp på en av deltagarnas tak.

– Vi försöker presentera alternativ till den icke förnybara energi vi har i dag och solenergi är då ett konkret exempel. Många människor verkar tro att vi inte skulle klara oss utan kärnkraften, men det handlar bara om att utveckla alternativ.

Gunilla Meurling berättar att i Tyskland har staten under de senaste åren subventionerat köp av småskaligt producerad solel, vilket lett till att männi-skor har börjat investera i solpaneler och därmed sänks priserna. I Sverige kan man söka bidrag för att få 45 procent av sin solpanel betald. Till våren har Jordens vänner i Uppsala tänkt starta upp en solelförening.

– Det blir en samlingspunkt för de som är intresserade av solel, där vi inspirerar varandra, håller kurser, ordnar studie- besök och förmedlar modeller för solel. När medborgare blir medproducenter skapas ett egenintresse och man känner sig delaktig i samhällsutvecklingen.

Dialog för lokal hållbarhet

Jordens vänner i Uppsala engagerar sig i frågor som gäller kommunens framtida miljö- och klimatpåverkan. I nuläget har de en dialog med Vattenfall om deras plan på att bygga en biobränsleanläggning för att producera fjärrvärme, vilken ska ersätta den nuvarande torveldningen som ger höga koldioxidutsläpp.

– Att byta till biobränsle är en konventionell lösning som ger mindre utsläpp, men frågan är om det är tillräckligt. Om vi nu ska investera i miljardbelopp för att utveckla Uppsalas energiförsörjning, tycker vi att det är läge att investera i ett system som är öppet för att integrera teknik som kan minska klimatpåverkan radikalt.

Gunilla Meurling lyfter fram alternativet biokol, där biobränsle kolas på samma sätt som man gör träkol. 50 procent av kolet som annars skulle ha släppts ut som koldioxid i förbränningen blir då kvar i träkolet. Ett annat alternativ är att använda solvärme, menar hon.

Den 2 mars ordnar Jordens vänner i Uppsala tillsammans med Naturskyddsföreningen ett seminarium om Uppsalas framtida energiförsörjning där de bjuder in Vattenfall, Uppsalahem, politiker från båda blocken, miljö- och klimatstrateger i kommunen och även forskare.

– Vi vill skapa en bredare offentlig diskussion om Vattenfalls satsningar på ett nytt kraftvärmeverk. Hur har de tänkt när de har bestämt att en biobränslepanna är den bästa lösningen? Finns det fler intressanta alternativ att beakta? Hur kan vi skapa möjligheter för att även andra tekniska lösningar får plats i framtidens energisystem?

Gunilla Meurling ser att miljö- och klimatarbetet i Sverige och i många andra länder under de senaste åren till stor del har handlat om att ställa om lokalt. Detta innebär att man behöver stärka samarbetet mellan kommun och lokala aktörer, menar hon.

– Kommunen och dess politiker behöver bli bättre på att hålla en dialog med de som verkar lokalt, såsom jord- och skogsbrukare, lokala företag, miljöföreningar och vanliga medborgare, för att ta vara på och stimulera de lokala resurser som finns.

Slutförvarsfrågan aktuell

Kärnkraftverkens existens är en av de största frågorna för Jordens vänner i Sverige, likaså för den lokala Uppsalagruppen. Efter att det varit tyst kring kärnkraftsfrågan under flera år har den nu kommit upp till ytan igen i och med den stora kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima. Tyskland har beslutat att avveckla sin kärnkraft till år 2020.

– Vår ståndpunkt är att vi måste bli av med kärnkraften då den utgör ett säkerhetshot mot befolkningen. I Sverige finns stora potentialer att energieffektivisera. Dessutom har vi en enorm vattenkraftsresurs och möjlighet att bygga ut både vindkraft, vågkraft och solkraft. Kärnkraften finns för att företag tjänar stora pengar på den, då man inte betalar för de stora miljökonsekvenser som man skapar.

Jordens vänner i Uppsala följer noggrant frågan kring utvecklingen av ett slutförvar av använt kärnbränsle i Forsmark. Gunilla Meurling ställer sig kritisk till att SKB (Svensk kärnbränslehantering) bara har utforskat en enda teknik för slutförvaring, nämligen kopparkapslar som sänks ned i berggrunden, och bestämt sig för den. Hon är även kritisk till huruvida det finns ett tillräckligt säkert berg att förvara använt kärnbränsle i.

– Det kan ske rörelser i berggrunden precis var som helst. Frågan är om någon kommun egentligen vill ha slutförvaret, då det är en stor säkerhetsrisk. Den kommun som säger ja till detta får massor av pengar och kan utvecklas. Men hur säkert är det att pengar till så hög grad avgör vart avfallet ska förvaras?