Måndagen den 9 juni 1969 satt 18-åriga Amelia Bolaños framför tv:n hemma i El Salvador och följde fotbollsmatchen mellan Honduras och El Salvador. Det var den första av tre matcher som skulle avgöra vilket av de två länderna som skulle kvalificera sig till VM i Mexiko 1970.

Matchen som spelades i Honduras huvudstad Tegucigalpa var länge en mållös historia, men i matchens sista minut fick den honduranske anfallaren Roberto Cardona ett läge och sköt in 1–0 till hemmalaget. Amelia rusade då in i sin fars rum, ryckte upp hans pistol ur en låda och sköt sig själv i hjärtat.

Det ”El Salvador-Honduranska kriget” eller ”fotbollskriget” som journalisten Ryszard Kapuscinski senare döpte det till är historien om när idrotten blev den gnista som skulle komma att starta ett regelrätt krig.

Begravningen av den unga kvinnan blev en nationell tragedi. I begravningståget gick El Salvadors president, landets ministrar, arméns hederskompani och de elva fotbollsspelare som dagar tidigare förlorat den match som fick Amelia att begå självmord.

I tidningarna skrevs det att ”den unga flickan stod inte ut med att se sitt fädernesland på knä”.

En vecka senare var det dags för returmötet i El Salvadors huvudstad, San Salvador. De honduranska spelarna fick föga förvånande inte ett varmt mottagande. Rutor krossades på deras hotell av en uppretad mobb, de blev bombarderade med ruttna ägg och döda råttor. Mobben skrek och hånade dem hela natten, något som även de salvadoriska spelarna hade fått utstå natten innan matchen i Honduras.

Väl på arenan ”Flor blanca”, vita blomman, så hade de trötta spelarna i Honduras inte mycket att sätta emot utan förlorade matchen med 3–0. Stämningen hade varit hätsk under hela matchen och de honduranska spelarna var mer koncentrerade på hur de skulle komma därifrån än hur de skulle spela. Tränaren i Honduras Mario Griffin sa lättad efter matchen att ”det var tur att de förlorade, annars hade vi inte varit vid liv i dag”.

De honduranska fansen hade inte samma tur, med våld blev de jagade över gränsen och två supportrar fick sätta livet till.

En sista och avgörande match kom att spelas i Mexiko. Salvador tog ledningen två gånger men Honduras kunde utjämna tack vare Athletico Madrid proffset Enrique ”Kaninen” Cardona. I andra halvlek sa Gregorio Bundio, tränaren i El Salvador, till sina spelare att göra allt de kunde för att stoppa ”kaninen”, vilket de lyckades med. ”De sparkade mig av planen!” sa Cardona efter matchen som påpekade att han fick en spark rakt i bröstet, något han aldrig tidigare upplevt.

Matchen slutade 3–2 till El Salvador som därmed var klart för VM i Mexiko följande år.

Den 14 juli 1969 kulminerade hatet mellan nationerna och kriget bröt ut. Men det var inte förlorarnationen Honduras som invaderade El Salvador, utan tvärtom. Tyder detta på att El Salvador är ett land med dåliga vinnare? Nej, historien visar att fotbollen bara fungerade som en katalysator för en djupare konflikt.

Bakgrunden till kriget går mycket längre tillbaka i tiden än kvalificeringen till VM i Mexiko.

El Salvador, ett av de minsta länderna i Sydamerika hade stora problem med landets höga befolkningstäthet. Närmare 160 personer per kvadratkilometer fick dela på det begränsade utrymmet. Situationen gjordes inte bättre av att stora delar av marken ägdes av ett fåtal rika familjer. Honduras med sitt nästan sex gånger så stort landområde och med hälften så många invånare ansågs av salvadorska bönder och arbetare som ett land i öst fyllt med möjligheter.

Detta gjorde att hundratusentals lycksökande salvadorer emigrerade till Honduras för att skapa ett bättre liv för sig och sina familjer. Den stora invandringen var till en början inget problem för honduranerna då det fanns gott om mark för alla att bruka.

Men på 60-talet genomförde den honduranska regeringen en jordreform som omfördelade jordytorna, vilket gynnade storbrukare som amerikanska företaget United fruit, men gjorde det svårare för småbrukarna att klara sig.

På så vis ställdes de inhemska bönderna mot de invandrade salvadorerna. Detta resulterade i att de omkring 300 000 salvadorska bönder och arbetare som nu bosatt sig längs den honduranska gränsen tvingades återvända till El Salvador. Regeringen i El Salvador fruktade att detta skulle resultera i ett bondeuppror i hemlandet då man inte ville dela upp marken jämlikt bland bönderna och bryta de rika familjernas monopol. Så istället påstod regeringen att marken som de immigrerade bönderna hade blivit förvisade ifrån egentligen var salvadoranskt territorium och att bönderna på så vis hade rätt att bruka den. Gränsen mellan Honduras och El Salvador var mycket diffus och odefinierad, vilket gjorde påståendet än starkare. Honduras regering avfärdade påståendet och spänningarna länderna emellan växte.

Det blodiga kriget varade endast i fyra dagar, men krävde omkring 6 000 dödsoffer och gjorde omkring 50 000 människor hemlösa. Gränskonflikten har delvis pågått in i våra dagar. År 2006 skrev presidenterna för de båda länderna under ett erkännande för var gränsen ska dras.