I intervjuerna var den ”normala kroppen”, alltså en kropp utan funktionsnedsättning, ständigt närvarande. Forskaren Elisabet Apelmo upplevde att hennes respondenter hela tiden förhöll sig till den och påpekade att de själva var ”som vem som helst”, vanliga unga kvinnor. De var också noga med att poängtera att det inte var synd om dem.

– Jag tolkade det som att de nästan alltid hade definierats utifrån sina funktionsnedsättningar av andra och gjorde motstånd mot det. De såg sig som elitidrottare medan folk utifrån hade en bild av dem som svaga och beroende, säger Elisabet Apelmo, som nyligen disputerat med avhandlingen Som vem som helst. Kön, funktionalitet och idrottande kroppar på Lunds universitet.

Det här är något som Ingela Lundbäck, bordtennisspelare och bronsmedaljgör i Paralympics, känner igen. Hon menar att det handlar om okunskap.

– Många tror att jag, eftersom jag har en funktionsnedsättning, inte tränar lika hårt som ”friska” elitidrottare, att det blir runt en timme i veckan. Det krävs mer än så på elitnivå. Fast jag är skadad blir det runt 15 pass i veckan med bland annat simning, styrketräning och pingis.

Enligt Elisabet Apelmo finns det generellt en sexistisk jargong inom herrlagidrotten. Det har flera av tjejerna i studien fått uppleva när de spelat i herrlag, vilket de gjort eftersom det inte funnits några damlag. Vissa tyckte att det var jobbigt, andra hoppade av och en del vande sig. En av tjejerna testade flera olika föreningar innan hon hittade en som funkade bra. På ett ställe fick hon ”plaska” istället för att ha seriös simträning, i en annan förening fick hon vara med i laget men inte spela match och i en tredje blev hon sexuellt trakasserad. Men flera av tjejerna gillade även att träna med killar som var snabbare och starkare.

Ingela Lundbäck blir sporrad av att träna med herrlag och tycker att hon utvecklas snabbare. Hon har inte haft svårt att ta plats i lagsammanhang, men anser att det finns en viss jargong och tjejer får träna hårt för att få plats.

– Det blir en råare humor med många grabbar i laget. Jag har vuxit upp med två bröder så jag är van och ser det mest som en kul grej. Men tjejen som står bredvid kanske inte gör det. Det handlar också om att vara bra nog för att platsa, att träna hårt, säger hon.

Elisabet Apelmo reagerar även på Handikappidrottsförbundets eget policyprogram. Ordet jämställdhet nämns inte och hon tycker att idrottare med funktionsnedsättningar generellt framställs som svaga och bristfälliga och att det är därför träning behövs.

Kvinnorna i studien gör dock vad de kan för att förbättra situationen. Flera har ordnat tjejgrupper i föreningar där de pratar om hur det är att vara ung idrottande kvinna och ha ett funktionshinder, de ordnar så att nya personer får testa på olika sporter och de gör sig hörda i offentligheten.