Kubas kommunism var inte populär i grannlandet i norr. USA visade sig som vanligt stå på alla högerdiktaturers sida. Och ju mer kapitalismen motarbetade landet, desto mer framhävdes behovet av en kontrollerande stat. USA drog sig inte ens för att föra krig mot Kuba. Landet bojkottades och dessutom upprättades en blockad mot den lilla ön. Det var ett mycket hårt slag, som bland annat drev Kuba in i famnen på östblocket. Men det blev en tveeggad räddning. Det följde en hel del problem. Sovjetunionen var inte direkt bra på fingertoppskänsla. Storskaliga industrier byggdes utan hänsyn till miljön. Ett kemikaliejordbruk fick fortsätta den storskaliga utsugningen av Kubas mark, nu försett med tunga traktorer med en evig törst efter olja.

När Östeuropas diktaturer gick i graven försvann all import av olja och andra förnödenheter. Tekniken klappade ihop totalt och Kuba hänvisades till småskalig livsmedelsproduktion med små resurser och att sköta det mesta ekologiskt på sitt sätt. Något annat hade landet inte råd med. Oavsett vad man anser om den kubanska politiken i övrigt är Kuba i stort sett det enda landet där befolkningen har en rimligt god hälsa och utbildningsnivå, samtidigt som den ligger nära ett acceptabelt ekologiskt fotavtryck. Folk har mat i magen samtidigt som resursförbrukningen är ovanligt låg.

Men det är en äventyrlig väg de har att vandra. Hoppet om att USA:s sjuka blockad tas bort skapar drömmar om en annan livsstil, som kan bli förödande ur ekologisk synvinkel. Fler bilar, mer mjölk, internet, mindre trånga bostäder, fullgoda sanitära lösningar och så vidare. Även med blockaden tycks landet vara på väg mot tillväxt, och att få den utan att minska de ekologiska ambitionerna är otroligt svårt. En utmaning som världen uppenbarligen inte klarar och inte heller kan klara med den förödande livsstilen i Nord.

Det finns skäl att jaga de missförhållanden som råder i denna enpartistat. Men jag vill samtidigt önska att kubanerna uppmuntras att visa vägen till ett ekologiskt hållbart välstånd. Det finns ett skriande behov av sådana vägar. Det kubanska folket har en livsglädje som kan odlas utan förödande prylflöde, tror jag. Må den smitta av sig. Världen behöver en mångfald av exempel. Låt Kuba få en chans. Men frågan är om befolkningen verkligen vill fungera som föredöme, eller om de gamla drömmarna om mer och mer kommer att driva även kubanerna mot ett allt större, i längden orimligt, ekologiskt fotavtryck.