SISTA ORDET I Uppdrag granskning kritiserar Janne Josefsson den bild av barnfattigdomen som han menar spridits via tre frivilligorganisationer i Sverige. Ett par faktamässiga fel och en överdriven reklamfilm tillsammans med några enskilda vittnesmål blir till argument för att barnfattigdomen i Sverige inte existerar.

Josefsson leder in oss på en jakt efter en fattigdom i form av trasbeklädda barn som under vintertid går med foppatofflor till skolan och inte kan äta sig mätta. En fattigdom han upptäcker inte stämmer överens med verklighetens Sverige. Medan Josefsson går runt på Sveriges gator och torg för att fråga människor huruvida barnen här svälter eller saknar vinterkläder lyckas han på nolltid utradera tio års rapporter om barn som växer upp i ekonomisk utsatthet.

Josefsson avvisar subjektiva upplevelser av fattigdom, från bland annat Rädda barnens reklamkampanj och författaren Susanna Alakoski, på grund av att de är just subjektiva och inte vetenskapligt underbyggda. Samtidigt framställer han ett fåtal personers vittnesmål om fattigdomens ickeexistens som den objektiva sanningen. Den sortens felaktiga resonemang Josefsson menar att exempelvis Rädda barnen bygger sin definition på är alltså samma sorts resonemang som han själv bygger sitt eget på.

Det faktum att begreppet barnfattigdom, som det används i Rädda Barnens rapporter, definieras av antingen försörjningsstödstagande eller låg inkomststandard och bygger på uppgifter från Statistiska centralbyrån ignoreras av programmakaren. På frågan varför ingen forskning om ämnet presenteras i programmet blir svaret från en medarbetare på Uppdrag granskning att det ”valdes bort”.

Efter Uppdrag granskning meddelar Bris att de framöver inte kommer att använda sig av begreppet barnfattigdom då de ”inte riktigt insett innebörden av begreppet”. De konsekvenser programmet medför är att barnfattigdom blir en ickefråga. Ekonomiskt utsatta familjer får höra att det egentligen inte finns någon fattigdom att tala om i Sverige. Josefsson drar dessutom en gräns mellan fattiga som antingen värdiga eller ovärdiga, stackare eller skurkar. Mamman som prioriterar cigaretter framför skolresor. Kvinnan med sjukersättning som får pengar utan att prestera.

Varför nämner inte Josefsson de högst verkliga konsekvenser som barnfattigdomen i Sverige medför för de enskilda barnen? Sämre hälsa. Större risk för att inte få godkända resultat i skolan. Ökad risk för att bli utsatt för våld. Josefsson verkar ha missat att fattigdom innebär mer än bara brist på pengar. Fattigdom innebär en social utsatthet.

I våra möten med barn som växer upp i fattigdom är inte foppatofflorna det vanligaste tecknet på familjens ekonomiska utsatthet. Snarare är det bristen på framtidstro till följd av social exkludering. Vad får Janne Josefssons granskning för konsekvenser för dem?

Hos oss socialarbetare skapar programmet såväl sorgsenhet som ilska. I tio år har Rädda barnens gedigna rapporter över barnfattigdomen lagts i politikernas byrålådor. När ämnet äntligen får en del av den uppmärksamhet det förtjänar så är det för att Janne Josefsson har svårt att hitta några svältande barn på Sveriges gator.

En positiv följd av programmet är att många röster höjts i protest mot den skeva bild som presenteras av fattigdomen i Sverige. Kritiska organiserade socialarbetare menar att det är viktigt att se helheten. Istället för att argumentera kring definitionen av barnfattigdom – se till de reella konsekvenser det får för dem som lever i den. Istället för att acceptera Josefssons moraliserande verklighetsbild – fokusera på orsakerna till att människor lever i ekonomisk utsatthet.