Under årets första session i EU-parlamentet togs två motsägelsefulla beslut. I det ena hyllas alla de olika åtstramningspaketen, som inneburit nedskärningar i offentlig sektor, lägre löner, osäkrare arbetsmarknad och massarbetslöshet i stora delar av EU, och i det andra uppmärksammar man att ungdomsarbetslösheten växt explosionsartat. Men ingenstans ser man kopplingen.

Inom EU är nästan var fjärde person under 25 år arbetslös. I Spanien och Grekland är mer än 50 procent av de unga arbetslösa och i Sverige, där vi brukar tycka att vi klarat oss undan det värsta av krisen, ligger vi över medel i EU med 23 procents ungdomsarbetslöshet. I dag kostar ungdomsarbetslösheten mer än hela EU:s budget.

I november förra året ökade arbetslösheten som mest i Spanien och Sverige. I vårt land ökade ungdomsarbetslösheten samma månad med 2,9 procent. Det var den högsta siffran i EU. Det motsvarar cirka 12 000 personer. De unga är helt enkelt de som betalar för EU:s ogenomtänkta neddragningspolitik.

Europa är mitt inne i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och med den kommer också fascism, rasism och rädsla. I ett samhälle där vem som helst kan få sparken när som helst och unga inte ens lyckas ta sig in på arbetsmarknaden är det inte underligt att extremgrupper får fotfäste. Vi har sett det förr och vi ser det i dag. Kvinnor drabbas dessutom dubbelt av krisen. Kvinnor är oftare anställda i det offentliga och när dessa jobb dras in förväntas de göra samma jobb obetalt. Därför behövs en ny ekonomisk politik som satsar på människor och jobb istället för på banker och nedskärningar. Men den politiken ser vi inte i EU och vi ser den inte från Sveriges regering.

Högerregeringar i hela Europa har tagit chansen att utnyttja krisen för avregleringar, privatiseringar, och medveten försvagning av fackföreningsrörelsen. Det är den politiken som skapat arbetslöshetskatastrofen. När krisen slog till lade EU all sin kraft på att rädda bankerna. Bankernas stora vinster hade varit privata. Men de gigantiska förlusterna blev offentlig skuld. En skuld som nu betalas tillbaka av folken. Det är en politik som leder till ytterligare arbetslöshet, otrygghet och svårigheter, framför allt för de unga och för kvinnorna.

När EU-parlamentet därför uttalade sig för en ”ungdomsgaranti” som ett medel mot arbetslösheten blir det lite märkligt. Först skär man ner på alla offentliga utgifter och tvingar människor ut i arbetslöshet, sen ojar man sig över resultatet.

Resolutionens ord är fina, och vem vill inte jobba mot ungdomsarbetslöshet? Men det räcker inte med fina ord, särskilt inte om man samtidigt slår fast att vi måste skära mer i löner, utbildningar, sociala utgifter och anställningsvillkor. Resolutionen kommer inte att leda till en verkligt fungerande ungdomsgaranti. Om den överhuvudtaget blir verklighet, så kommer ungdomsgarantin under det nyliberala EU-styret leda till osäkra anställningar med låga löner och dåliga eller inga försäkringar alls. Vem vågar till exempel anmäla sexuella trakasserier, otrygga arbetsförhållanden eller missförhållanden när chefen alltid kan säga att du ska vara glad som har ett jobb. Man trycker helt enkelt ner ungdomar med den ena handen och lyfter dem sedan lite i håret med den andra.

Det är som att man inte kan se handling och konsekvens. Istället för att ändra en politik som uppenbarligen inte fungerar så fortsätter man med mer av det samma. Målet verkar vara att rulla tillbaka allt det som arbetarrörelsen byggt upp under efterkrigstiden. Man talar med kluven tunga, tar med den ena handen och ger med den andra, och med silkesröst lovar man att det bara finns en väg ut ur krisen. Man kallar det flexibilitet, konkurrenskraftiga löner och att skära i onödig byråkrati. Men det man menar är att vi som inte skapade krisen, nu ska betala den.

Jämför det med krisens Island som tack vare egen makt över ekonomisk politik och finanspolitik kunnat anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget och därigenom påbörja vägen tillbaka, med en vänsterregering vid rodret.

För att få fler vänsterregeringar till makten inom EU krävs mobilisering av alla som försvarar välfärdstaten, jämställdheten och jämlikhetens värderingar. Det behövs höjda skatter mot höginkomsttagare och storföretag för att möjliggöra omfördelning och social rättvisa. Det krävs skarpare regler mot banker, finansinstitut och de globala finansmarknaderna.

Åtstramningspakten måste rivas upp. EU-länderna behöver offentliga investeringar i infrastruktur, grön energi, vård, skola och omsorg. En sådan politik skulle skapa miljontals nya jobb. Den skulle möjliggöra en rättvis ungdomsgaranti och kan fungera som en motkraft mot den rädsla som skapar rasism och fascism.