Under den första licensjakten på varg 2010 sköts tio procent av vargstammen i Sverige. Det är fortfarande inte avgjort om det blir någon jakt den här vintern. Regeringens åsikt är klar. I Sverige finns inte ens plats för 200 vargar.

Förra året ställdes vargjakten in. Detta på grund av rädsla för att dras inför EU-domstolen. Naturvårdslagstiftningen i EU kräver att vargstammen ska ha uppnått ”gynnsam bevarandestatus” innan någon sådan här typ av jakt kan bli aktuell. Dit är det långt för den svenska vargstammen och EU:s miljökommissionär är mycket kritisk mot regeringens vargpolitik.

Vargdebatten är snart lika mytomspunnen som vargen. Vi har en regering som vill leka djurpark med vargpopulationen och vars företrädare uttalar sig på sätt som tyder på antingen total okunskap eller rena lögner. Detta är möjligt därför att det är okej att hata vargar. Vargen är omgiven av så mycket myter att det är fritt fram för hat. Och vi har en miljöminister som underblåser det hatet.

EU-kommissionens kritik innehåller egentligen inga nyheter. Miljöorganisationerna i Sverige har sagt samma sak förut. Miljöminister Lena Ek, själv jägare, är däremot upprörd. Hon vill till varje pris få till en jakt på den akut hotade svenska vargstammen.

Svenska Jägareförbundet är en ytterst framgångsrik lobbyorganisation. När beslutet om licensjakt på varg togs tillgodosågs de krav som återfinns överst på deras önskelista – mer vargjakt och en mycket liten vargstam.

Varje år tilldelas Svenska Jägareförbundet runt 50 miljoner kronor för att bedriva viltvård. De har uppgiften att inventera de svenska viltstammarna och komma med förslag på åtgärder. Det är Naturvårdsverket som ansvarar för finansieringen av viltforskningen och i stort sett alla Naturvårdsverkets resurser för viltforskning går till jägarna. Vi får åtgärdsprogram konstruerade för jägarna och Svenska Jägareförbundet får en enorm maktposition. Eftersom de vilda djuren i Sverige inte omfattas av djurskyddslagen, utan endast av jaktlagen, kan ansvaret för de vilda djurens fortlevnad lämnas över till jägarnas intresseorganisation.

Samtidigt reproduceras hela tiden föreställningen om att människor som bor på landet är motståndare till vargar, medan storstadsbor minsann gillar vargar eftersom de inte drabbas av dem. Detta är bara en myt. Stödet för varg i Sverige är stabilt och utbrett bland både landsbygds- och storstadsbor. De mest negativa attityderna till varg innehas av stadsbor som har lite kontakt med landsbygden samt av jägarna.

Synen på landsbygdsbor som vargmotståndare verkar hänga ihop med bilden av att den riktiga människan är storstadsbo. I staden bor väl människor som tänker, och på landet bor människor som gör saker av gammal vana?

I början av 70-talet var vargen nästan utrotad från hela den skandinaviska halvön. Låt oss inte hamna där igen. Det är dags att bryta föreställningen om vargen som ett livsfarligt djur som okontrollerat tar över skogen. Det är dags att bryta med bilden av vargen från sagorna. Det är hög tid att den svenska regeringen inser att sagan om Rödluvan är en produkt av någons fantasi.