Bakgrunden till det tidiga valet i Israel är att Benjamin Netanyahus koalitionsregering kollapsade efter att ha misslyckats med att komma överrens om 2013 års budget. Trots det tyder allt på att Netanyahu åter får bilda regering. Flera opinionsundersökning på onsdagen och torsdagen gav högerblocket en betryggande majoritet på mellan 64 och 72 av parlamentets 120 mandat.

Det faktum att Netanyahus allianspartner, den tidigare utrikesministern Avigdor Lieberman, för en månad sedan tvingades avgå efter att ha åtalats för bedrägeri verkar inte ha påverkat opinionssiffrorna.

– Även om jag vet att jag inte har begått något brott, har jag beslutat att avgå som utrikesminister och biträdande premiärminister, sade Lieberman i ett mail till Reuters i samband med att han avgick.

Liebermans ultranationalistiska Yisrael Beiteinu (”Israel är vårt hem”) blev Israels tredje största parti med 12 procent i valet 2009. Lieberman har gjort sig känd för kontroversiella uttalanden – bland annat att israeliska parlamentsledamöter som samtalar med Hamas bör avrättas och att Israel borde bekämpa Hamas på samma sätt som USA bekämpade Japan under andra världskriget, det vill säga med kärnvapen. Lieberman har dock starkt stöd bland de israeliska bosättarna på det ockuperade Västbanken, där han själv också bor i bosättningen Nokdim, söder om Betlehem.

Valet är det första sedan de historiska sociala protesterna 2011, då nästan en halv miljon israeler gick ut på gatorna för att protestera mot prisökningar och nedskärningspolitik. De senaste åren har priset för mat och för hyra stigit kraftigt i Israel och klassklyftorna har ökat – 2011 hamnade Israel på femte plats när det gäller ojämlikhet bland OECD:s 34 medlemsländer. Protesterna fick många att förutspå att ekonomin skulle stå i fokus i nästa val. Men så blev det inte. Arbetarpartiet, det enda av de stora partierna som försökt flirta med proteströrelsen genom att ta upp sociala frågor, har sjunkit i opinionsmätningarna och Benjamin Netanyahus Likud väntas gå mot ett säkert återval.

Det verkar därmed som om Netanyahu gjorde en korrekt politisk bedömning när han valde att möta protesterna med tystnad. Istället utsåg Benjamin Netanyahu snabbt landets cirka 60 000 afrikanska flyktingar till syndabockar för Israels ekonomiska och sociala problem. ”Infiltratörerna”, som han kallade flyktingarna som framförallt kommer från Sudan och Eritrea, skulle utvisas eftersom de var ett ”hot mot den Judiska nationen”. För att möta ”hotet” byggs nu lägerliknande fängelser i södra Israel som ska hysa cirka 20 000 personer i väntan på deportation. Redan i juni 2012 började Sydsudaneser att skickas hem. Samtidigt är den över 200 kilometer långa barriären mot gränsen till Egypten Sinaiöknen nästan färdig, och har enligt regeringen redan minskat flyktingströmmen.

Ett annat sätt för Likud att vinna popularitet har varit att smeka bosättarrörelsen medhårs. Som svar på att Palestina blivit observatörsstat i FN beslutade regeringen att expandera bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem genom att bygga 3000 nya bostäder. Al Jazeera-reportern Nicole Johnston gör bedömningen att detta skulle innebära att den idag 25 kilometer långa vägsträckan mellan Betlehem och Ramallah skulle mer än fyrdubblas till 120 kilometer för de palestinska resenärerna, som skulle bli tvungna att resa runt bosättningarna – vilket skulle göra det ännu svårare för palestinierna att få någon form av sammanhängande stat.

Likud erkänner villigt att beslutet om utbyggda bosättningar har en direkt koppling till det kommande parlamentsvalet: ”Före valet finns det ett behov att positionera sig, och detta är en del av det”, sade en talesman för Likud till den israeliska hemsidan NRG: ”Vi insåg att Likuds väljare stöder byggandet i Jerusalem och bosättningarna, och därför välkomnar dessa”.

Men oppositionen har ännu inte helt gett upp hoppet om att kunna vända opinionen i slutspurten av valkampanjen. Den vänsterliberala israeliska tidningen Haaretz publicerade den 15 januari för första gången en ledare på arabiska där de uppmanade arabiskttalande väljare att gå och rösta, ”för fred, jämlikhet och demokrati.” Omkring 20 procent av Israels befolkning är palestinier med israeliskt medborgarskap, men av dessa beräknas nästan hälften strunta i att rösta. Majoriteten av den arabiskttalande befolkningen i landet tror inte på Israels demokrati och vill inte legitimera de israeliska myndigheterna som ockuperar de palestinska områdena.