Drar masken av framgångsmyten | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Drar masken av framgångsmyten

Joyce Carol Oates gestaltar det som skaver i den amerikanska drömmen. Hennes nya roman Dykvinnan är en mörk vuxensaga om tillvarons bräcklighet.

Joyce Carol Oates är en författare som varje år nämns i förhandsspekulationerna inför Nobelpriset. Hon har gjort sig känd som en produktiv men kvalitativt ojämn författare vars röda tråd genom författarskapet har varit den ”amerikanska drömmen”, med alla dess mytbildningar och skiftande inkarnationer. Ett av hennes mest berömda verk, Blonde (2000), är en fiktiv biografi över den kvinna som har kommit att bli symbol för drömmens lockelse och destruktivitet: Marilyn Monroe.

I sin senaste roman Dykvinnan har Oates valt att gestalta en person som på ytan är Marilyn Monroes raka motsats. M.R. (Meredith Ruth) Neukirchen är en intellektuell akademiker som har haft en näst intill sagolik karriär och nu är nytillsatt rektor på ett av USA:s mest prestigefyllda universitet. I egenskap av relativt ung, liberal kvinna är hon en symbol för nytänkande och modernitet. Men M.R. har en hemlighet. Bakom hennes vältaliga och kontrollerade fasad finns nämligen Dykvinnan (som en gång var Dyflickan, eftersom hennes sinnessjuka mor lämnat henne att dö i ett träsk).

Innan dess hade de fört en osynlig tillvaro på det amerikanska samhällets skuggsida, vilken Oates ständigt återkommer till i sina romaner. Det är i dessa skildringar hon mest effektivt exponerar den amerikanska drömmen och det som skaver i den. För M.R. Neukirchen framstår först, precis som Marilyn Monroe, som en av den amerikanska drömmens mest lyckade inkarnationer. De är båda fattiga flickor med sinnessjuka mödrar som lyckats ta sig till den absoluta toppen. M.R. har dessutom, till skillnad från Marilyn, gjort det tack vare sitt skarpa intellekt och har således inte behövt betala priset att reduceras till ett åtråvärt objekt. Men likheten består i att det hos båda finns ett hot bakom den framgångsrika masken, både i form av moderns sjukdom och det sociala arv som den amerikanska drömmen så förtvivlat gärna vill utradera.

När M.R:s konservativa motståndare på universitetet vädrar morgonluft börjar masken rämna. Dykvinnan, en produkt av den lilla trasiga flickan som lämnades att dö, börjar göra sig alltmer påmind och M.R. Neukirchen påbörjar en golgatavandring mot det totala sammanbrottet.

Oates är otroligt skicklig när hon beskriver den plågsamma processen då en människa gradvis förlorar greppet om tillvaron. Samtidigt drar hon ibland händelser till sin spets på ett sätt som gör att hon kompromissar bort en del av den psykologiska realismen. Med Dykvinnan, liksom Blonde, tycks Oates ha velat iscensätta något som liknar en grekisk tragedi snarare än en helt realistisk skildring av ett psykiskt sammanbrott. Namn som Kråkkungen och Dyflickan understryker berättelsens allegoriska dimensioner och dess karaktär av mörk vuxensaga. Det är läst som en sådan som Dykvinnan fungerar allra bäst, eftersom Oates ofta, trots stor fingertoppskänsla i karaktärsskildringen, kommer nära det pekorala på ett sätt som skulle göra det lätt att avfärda henne om man försökte läsa verket som en renodlat realistisk roman.

Neukirchens alter ego Dyflickan/Dykvinnan kan sålunda läsas som ett förkroppsligande av det sociala arvet, av ett förträngt och bortträngt USA. Men också som den typ av psykologiska dubbelgångargestalter vi återfinner hos gotiska sagoberättare som HC Andersen, Robert Louis Stevenson och Mary Shelley och vilka i senare tider skulle komma att beskrivas som symboler för det djuriska och asociala (det så kallade ”underjaget”) inom varje människa.

Ett tredje sätt att tolka Dykvinnan är som en slags misogyn stereotyp av ”Kvinnan”: barfota, irrationell och i det närmaste djurisk. Frågan är i så fall om M.R. förlorar sitt goda omdöme och sin ledarskapsförmåga på grund av att Dykvinnan faktiskt alltmer tar över, eller om det är så att Dykvinnan i själva verket är en misogyn spegelbild av kvinnan som M.R:s konservativa belackare riktar mot henne för att knäcka henne och få henne att känna att hon aldrig kommer att kunna bli annat än primitiv och oduglig. Man kan också tänka sig Dykvinnan som en subversiv gestalt som symboliserar överlevaren inom M.R.

Det är ett ambivalent porträtt Oates tecknar av den framgångsrika kvinnliga rektorn. Precis som i Blonde finns sprickor i Oates maktanalys som gör att man frågar sig om berättelsen inte i själva verket handlar om en kvinna för vilken framgången egentligen är en börda och vars innersta dröm är att få vara älskad. Denna tendens hos Oates, som finns i ännu högre grad i Blonde, att reproducera snarare än nedmontera schablonbilden av de kvinnor hon vill skildra, är tyvärr ett återkommande inslag hos en författare som i övrigt skildrar sina gestalter med både lyhördhet och skärpa. Inte desto mindre har Oates med Dykvinnan åstadkommit en välskriven, mörk och suggestiv berättelse som hör till en av hennes mer framstående prestationer.

Fakta: 

<h2><img src="/files/bilder/OmslagDykvinnan.jpg" alt="" width="100%"><br><span style="font-size: x-small;"><em>Dykvinnan</em> av Joyce Carol Oates, i översättning av Ulla Danielsson, är utgiven på Bonniers. </span></h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu