I Expressen den 5 december gör Annie Reuterskiöld och Diamant Salihu ett försök att baktala och splittra arbetarklassen under rubriken "Jobben ingen vill ha". De tycks ha missat helt hur riksdagspolitikerna sedan 1990-talet kapat ner a-kassesystemet. Det låter som om de arbetslösa själva kan vraka och välja bland vilka jobb de vill ha, trots att de efter en a-kasseperiod tvångsplaceras i vuxendagis och utsätts för maximal kontroll, för att slutligen hamna i tvångsarbete i Fas 3. Fastän Sverige ratificerat konventioner mot tvångsarbete. Söker de inte ett anvisat jobb så sänks eller ryker ersättningen.

Reuterskiöld och Salihu bör nog sätta sig ner och fundera ordentligt över varför vi i Sverige ända till och med 1980-talet hade en full sysselsättning, då alla som kunde stå på benen arbetade, utan att bli sjuka. Samtidigt hade vi ett av världens tryggaste a-kassesystem med en utförsäkringsgaranti som togs bort 1995. Varför i hela friden jobbade hela svenska folket när vi hade en a-kassa som inte gick att bli utförsäkrad från? 1980-talet var före krisen och den stora strömmen av nyanlända till Sverige.

Under jätterubriken "HAR BLIVIT LITE LATA" säger Jan Sundqvist från Arbetsförmedlingen att "de vill inte bli svettiga". Svenskt näringsliv måtte väl applådera åt detta utspel. Arbetsförmedlingen är i dag enbart att betrakta som en helt partisk dotterorganisation till Svenskt näringsliv, som bekostas av skattebetalarna och som urskiljningslöst skickar arbetssökande till oseriösa företag som bryter mot lagen.

Vad som helt utelämnas i artikeln är den extrema och dolda lönedumpning som politikerna och näringslivet kunnat genomföra med stöd av facken och det ständiga överskottet på arbetskraft i Sverige. I stället för lönesänkning i kronor så har lönen dumpats uppemot 67 procent på vissa håll genom att kräva 2–3 gånger så mycket arbete för samma lön, vilket har lett till ett katastrofalt dåligt arbetsklimat.