På webbsajten ”Kollektiv 24” skriver folk annonser som söker eller erbjuder rum i ett kollektiv. De flesta inlägg rör Stockholm eller Göteborg. Där finns det till exempel en 21-årig tjej som önskar sig ”ett kollektiv med mycket kärlek, där man kan dela matlagning, intressen och nöje men ändå ha sitt egna”. Hon skriver att hon brukar ”ta långfikor, gå i secondhand- och vintagebutiker och på helgerna tycker jag om att tokdansa med fina vänner”. Där finns folk med barn eller husdjur, den som vill ”starta ett gratis cykelkök”, den som ”skriver poesi och noveller” och en lärarstuderande som är ”duktig på att hålla ordning och reda”. De flesta är i tjugoårsåldern, längtar efter socialt umgänge i hemmet och i varannan annons nämns en preferens till vegetarisk eller vegansk mat.

Att folk väljer att bo kollektivt verkar alltså inte bara bero på bostadsbrist och ekonomiska fördelar. Det betyder inte att de som bor kollektivt har det precis som i filmen Tillsammans, som utspelar sig i ett svenskt kollektiv år 1975. Filmen är en karikatyr där de sex vuxna ligger med varandra kors och tvärs, kommunicerar helst skrikande och tycker att det är borgerligt att städa.

24-åriga studenten Hannah bor i en lägenhet i Hagsätra, Stockholm, tillsammans med fem andra. Intill köket finns det ett prydligt vardagsrum med hörnsoffa och teve, en trappa upp ett stort pysselrum med symaskin, verktygslådor och öppen spis. Hon och hennes sambor turas om att ha städvecka, alla har egen ekonomi och egen kylskåpshylla. Vad de dock delar med det överdrivet tecknade sjuttiotalskollektivet är intresset att skapa sig ett alternativt hem utanför den traditionella kärnfamiljen. De delar vissa värderingar som ett feministiskt perspektiv på hushåll som obetalt hemarbete som ska delas upp rättvist. Annars tycker Hannah att det är viktigast att alla är beredda att prata med varandra ifall det kommer upp ett problem.

– Jag tycker absolut att det är en politisk grej att bo kollektivt, säger hon och syftar på att det är mycket miljövänligare att dela prylar som spis, brödröst och borrmaskin.

Hon har upplevt att folk tycker det verkar exotiskt och spännande med kollektivet, som har undrat om det inte är jobbigt och frågat om de stjäl mat av varandra.

– Det gör vi inte, och om det händer så vad gör det? Ibland då någon precis har lagat mat och en annan kommer hem bjuder vi varandra. Jag älskar det.

Det kan hända att hon känner sig trött och lite deppig när hon kommer hem och helst inte vill se någon.

– Men när jag sedan träffar mina sambos eller deras kompisar och umgås lite med dem brukar det ge mig ny energi. Och om jag ändå vill vara ensam kan jag faktiskt stänga in mig i mitt rum, helt enkelt.

De har varken en organiserad gemensam matlagning eller regelbundna kollektivmöten. Ibland gör de gemensamma aktiviteter som att grilla i parken eller spela basket. En gång gjorde de en utflykt till en ö, en annan gång åkte de till Helsingfors över helgen.

– Vi är ju ändå som en kollektivfamilj, säger Hannah leende.

Via Facebook håller de kontakt med andra som bor i Hagsätra, oftast andra kollektiv. Där byter de saker som någon inte behöver längre, bjuder in varandra till spelkväll eller organiserar demonstrationer.

– Inte alla som bor kollektivt är politiskt aktiva, men oftast finns det ett visst engagemang, konstaterar Hannah.

Att bo ihop med personer utanför familjen är så klart inget nytt fenomen. Det förekom i det gamla bondesamhället men också under industrialiseringens början, berättar sociologen Eva Sandstedt, professor på institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet. Många flyttade till städerna och hyrde rum som inneboende i andras lägenheter. Det var inte heller ovanligt att några syskon eller ensamstående kvinnor bodde ihop.

Under 30-talet utvecklades kollektivhusidén i Sverige och totalt byggdes ett tiotal kollektivhus fram till mitten av 50-talet. Husen var främst avsedda för unga kvinnor som skulle komma ut i arbetslivet och inhyste centralkök och tvätteri. Efter det mattades idén om det kollektiva boendet av, under 60- och 70-talet föddes intresset på nytt ur ett ifrågasättande av den borgerliga kärnfamiljen och hemmafruidealet men det var först 1980 som det skedde ett genombrott för kollektivhuset i Sverige i och med att nästan alla av de tidigare kollektivhusen hade lagts ner. Flera större fastigheter kom till i kommunal eller privat ägo där varje boende hade egen lägenhet med badrum och kök men delade gemensamma lokaler som allrum, storkök och hobbyrum. I dag finns det drygt 40 kollektivhus i Sveriges storstäder där folk har egna fullt utrustade lägenheter, men delar på viss matlagning i ett större kök. Husen brukar också ha gemensamma utrymmen som till exempel verkstad, träningsrum och gästrum.

Men att fler unga flyttar ihop och bor kollektivt i en och samma lägenhet är ett annat sätt att bo samman.

– Det torde framför allt hänga ihop med bostadsbristen i universitets- och storstäderna, säger Eva Sandstedt.

Hon tror att fenomenet kommer att tillta med bostadsbristen. Det gäller också för övriga europeiska länder som till exempel England, där unga har svårt att hitta ett eget boende.

– De har inget fast jobb och lite pengar. Då blir det svårt att skaffa en lägenhet. När det gäller svenska ungdomar så flyttar de hemifrån tidigt jämfört med ungdomar i andra länder. De flesta vill flytta i 18–20 års åldern, direkt efter studenten. Men nu blir det fler som stannar hemma längre för att de inte hittar någon bostad, säger hon.

De mycket omtalade hippiehusen från 70-talet var bara ett tillfälligt fenomen, menar Eva Sandstedt. Men hon håller med om att det även i dag oftast har en politisk innebörd att bestämma sig för kollektivboende, förutom bostadsbristen.

– Det är lättare för mer alternativt inriktade personer än för dem som har en klar individualistisk ideologi. Samtidigt blir en lite mer alternativt inställd av att bo kollektivt. Det kräver mycket energi, men ger också mycket energi.

Hannah antar också att boendet är en samhällsfråga och hänger ihop med individualiseringen.

– Först pluggar vi och bor i korridor, sedan får vi jobb och bostadsrätt – då har vi lyckats. Det gäller att klara sig själv. Men det är ju absurt. Folk blir utbrända i stället för att hjälpas åt.

Hon tycker till och med att samhället i stort sätt skulle bli varmare om fler bodde kollektivt.

– Jag tror att stämningen skulle bli bättre och klyftorna minska. Människorna skulle misstro varandra mindre och fler skulle kunna ta del av välståndet.

Även Maria Nordlöf som jobbar på Stockholms stads Bostadsförmedling tror att det inte ligger i Sveriges kultur att bo kollektivt. Hon har inga siffror om hur många av lägenheterna de förmedlar som bebos kollektivt, men hon tror att antalet är få.

– Vi är vana vid att bo var och en. I andra länder där det är naturligare att storfamiljen bor ihop hela livet färgas det nog av på barnen, där ligger det närmare till hands att dela lägenhet med andra. Utomlands är det mycket vanligare att studenter delar boende.

I Tyskland utvärderar Deutsches Studentenwerk, som är ett slags nationell studentkår, studenternas boendeformer. 2009 bodde en fjärdedel i kollektivlägenheter, och är därmed den vanligaste boendeformen bland studenter framför att bo hos föräldrarna eller med ens partner. När studenternas boende undersöktes för första gången år 1991 låg andelen kollektivbor på 18 procent. Sedan dess har den ökat kontinuerligt. Det finns anarko-politiska kollektiv, sådana som består av tysta plugghästar eller av vänner som flyttar ihop. Vissa håller långa kollektivmöten varje vecka och turas om att handla mat, andra delar bara kök och vardagsrum men gör mest sin egen grej. På en rad webbsajter finns det tusentals annonser om lediga rum i kollektiv i alla städer och ännu fler som söker och kommer till ”sambo-castings”. På den populäraste kollektiv-webbsajten, www.wg-gesucht.de, finns det mer än 12 000 erbjudanden – bara för Berlin.

På den svenska webbsajten kollektiv24 finns det knappt 2 000 skapade ämnen totalt. Men en statistik om boendeformer i Sverige bortsett från antal lägenheter och hus existerar inte. Mats Ekblad, informatör på marknadsplatsen Boplats Göteborg som ägs av Göteborgs stad, tre kommunala bostadsföretag samt de privata fastighetsägarna, ser i alla fall ingen stor efterfrågan på kollektivlägenheter.

– Det finns ett visst intresse hos unga, men i grunden verkar det inte vara en vanlig boendeform, säger han.

Han vet bara om en handfull unga människor som delar en fyra- eller fem-rums-lägenhet. Sällan gör hyresvärdar ett undantag så att varje person får ett eget hyreskontrakt, helst vill de ha bara en person som är ansvarig för kontraktet.

Stiftelsen Stockholms Studentbostäder, SSSB, förvaltar 8 000 bostäder. Hälften är korridorrum med egen dusch och toalett med delat kök, 35 procent är studentettor och 15 procent familjelägenheter.

– Det är framför allt internationella studenter som vill bo i korridorrum, förmodligen för att det är billigare och för den sociala samvaron, säger Anders Cronqvist som jobbar på SSSB.

Den största efterfrågan ligger dock på studentettor. SSSB håller på att bygga nya ettor, trots att Anders Cronqvist håller med om att det skulle kunna finnas plats för fler personer om det istället byggdes kollektivlägenheter.

– Men vi måste gå på vad våra kunder vill ha, och det är egna lägenheter, säger han.

– Det vore intressant att analysera ungas boendeformer och önskemål, tycker sociologen Eva Sandstedt, eller att räkna ut hur mycket plats som skulle tillföras bostadsmarknaden om även fler äldre skulle bo kollektivt.

Hon ser en paradox i nyttan av kollektivboende och strävan efter ekonomisk tillväxt – folk ska helst konsumera.

– Om fem äldre vuxna bor ihop i en villa skulle folk tro att de måste ha något polyamoröst förhållande. Det är väldigt ovanligt att bo så. Det finns några kollektivhus särskilt för människor över fyrtio år. Men närmare 80 procent av 60-åringar bor i sitt eget hus, trots att barnen har flyttat hemifrån och de egentligen inte behöver så mycket plats, säger hon.

Eva Sandstedt tycker att mer kollektivboenden vore bra sett i ett ekologiskt perspektiv, men hon har blivit pessimistisk.

– Det är mer populärt att bygga hus på 250 kvadratmeter för två vuxna och två barn, skaffa mer än en bil, pool och en massa ljusdekorationer till jul. Många tycks inte anse att deras vardagsliv betyder något, konstaterar hon. Hon tycker dock att det är intressant vad som händer internationellt.

– I dag kan en se att det finns en social rörelse för ett mer kollektivt boende. Både i Tyskland och USA är den stark.

Hannah vet inte exakt hur hon vill bo framöver, men kan tänka sig att alltid bo i någon form av kollektiv.

– Just nu ser jag bara fördelar.