Drabbande uppgörelse med din inre rasist | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Drabbande uppgörelse med din inre rasist

Jag ringer mina bröder är en välskriven och drabbande liten bok om Konsekvenserna av ett rasistiskt samhälle, skriver Anna Remmets.

När jag efter gymnasiet skulle börja arbeta som telefonförsäljare på ett telemarketingföretag med många stora välgörenhetsorganisationer som kunder, sa vår ”säljcoach” lättsamt, liksom i förbifarten och närmast kamratligt, att de med namn som den ”genomsnittlige svensken” var ovana vid skulle kalla sig något annat när de ringde upp. Varför inte till exempel Sara? Enligt honom blev de potentiella kunderna direkt ”avskräckta” och slutade lyssna när de hörde något ”långt” och ”obekant” i luren. Alla som satt där var, liksom jag, ungdomar i desperat behov av ett jobb. Ingen sa något.

Just detta fenomen skildras i en av de mest laddade episoderna i Jonas Hassen Khemiris korta roman Jag ringer mina bröder. Huvudpersonen rör sig i en stad fylld av rädsla, misstänksamma blickar, poliser. När en telefonförsäljare som presenterar sig som ”Karolina” ringer upp honom förstår han att hon ”fejkar”, att hon är en av dem som gett efter för misstänksamheten och fördomarna, att hon inte alls heter Karolina. Det är då det för första gången brister för honom. I ”Karolinas” öra skriker han ut sitt hat mot den rasism och det ständiga misstänkliggörande som till slut gjort att han inte vet vem han själv är, vad han själv har gjort eller skulle kunna förmå sig till att göra.

Jag ringer mina bröder följer huvudpersonen Amor under en vandring på Stockholms gator dygnet efter bombdådet 2010. Han bär en ryggsäck innehållande en trasig borr som han ska lämna på reparation. Med sig har han också en liten kniv. I attentatets efterdyningar är ryggsäcken i sig nog för att göra honom suspekt i polisens ögon. Kanske så även före attentatet.

Fördomarna som syns i människors ögon är nämligen något som under lång tid har ätit sig in i Amor. Det är därför för läsaren osäkert om poliserna verkligen följer honom genom Stockholm denna dag eller om hans alltmer belägrade fantasi spelar honom ett spratt.

Berättelsen är filtrerad genom Amors ögon och det är hans röst som berättar. Varje kapitel bryts av med ett telefonsamtal till ”bröderna” med uppmaningar om att ligga lågt, smälta in så mycket som möjligt, absolut inte göra något som kan väcka undran. Och så ett förtvivlat ”det känns som om det var jag” (som gjorde det). Med ”det” avses det misslyckade attentatet.

Jag ringer mina bröder var från början en krönika som skrevs strax efter attentatet. Utifrån den har Jonas Hassen Khemiri skapat en tät och klaustrofobisk roman som tränger djupt under huden och är svår att värja sig mot. Det klaustrofobiska obehaget förstärks av att berättarjaget är så ambivalent: han förföljer sin ungdomskärlek och fantiserar om att knivhugga poliser.

I slutändan är det dock inte han som framkallar det största obehaget hos läsaren, utan de blickar som är skulden till att huvudpersonens jag-känsla i allt högre grad nedmonteras. Hassen Khemiri lyckas effektivt skildra hur skam och skuld internaliseras hos huvudperson till den grad att han till slut själv ser en ”terrorist” när han tittar sig i spegeln. Jag ringer mina bröder är en välskriven och drabbande liten bok om ett rasistiskt samhälles konsekvenser för individen.

Fakta: 

<h2><strong>Litteratur</strong> <br><em>Jag ringer mina bröder</em> <br>Författare: Jonas Hassen Khemiri <br>Förlag: Bonniers</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu