Världsmedborgaren blickar framåt
I telefonen meddelar Inge Oskarsson att han hör dåligt, men att han sällan låser dörren, så det är bara att kliva på. Han bor i en trevlig trea i Hjorthagen, nordost om Stockholm city, som solidariskt delas med en till två gäster. Här har han bott de senaste 30 åren.
Han grundade Världsmedborgarrörelsen i Skandinavien 1949 och initierade Moskvamarschen 1962, var organiserad syndikalist i 30 år och aktiv miljöpartist i 25. Han har författat sju böcker som han själv har bekostat och sålt i ”stressgången” (mellan t-bane- och tågcentralen) och vid diverse demonstrationer.
Inge bjuder in mig till köket, ställer den eviga frågan – te eller kaffe? – och sätter på kastrullen på singelspisplattan, som står på gasspisen. Vadan denna lösning?
– Jag har stängt av gasen som protest mot Fortums chockhöjning av avgiften.
Fortum, en av de värsta miljöbovarna bland elbolagen, driver Värtaverket som ligger ett par stenkast från lägenheten. Inge har goda nyheter för alla miljövänner:
– Ja, de ska ju stänga kolavdelningen, fasa ut koleldningen.
Om detta är det dock svårt att få ett entydigt svar från Fortum. Inge berättar istället utförligt om de protester som föregick byggandet av verket på 80-talet.
– Det var ett jävla liv här i Hjorthagen när de skulle bygga. I samma veva var det en folkomröstning om kärnkraft. Det var som en andra grön våg som svepte fram. Det var verkligen medvind ett tag.
I samband med det var han med och grundade Miljöpartiet och blev genast något av en sellout i de anarkistiska och syndikalistiska kretsar som han dessförinnan tillhört.
– Som anarkist har jag lärt mig att man inte kan uträtta så mycket med eller i ett val. Men miljön är så pass viktig att man får göra undantag.
I dag taktikröstar han på Vänsterpartiet och lokalt är han mest engagerad i protesterna mot 3G-master och den nya Djurgårdsstaden. Han har även varit en flitig gäst hos Occupy-rörelsen på Brunkebergstorg och i Fittja, där han påbörjade en föredragsserie om demokratins historia.
– Jag sökte gå dit så ofta som möjligt, framför allt på de allmänna lördagsmötena. De har samma anarkistiska ideal som jag. Jag beundrar verkligen ungdomarna som höll ut så länge i kylan.
In kommer Inges kamrat Katarina och fikar med oss. De berättar att de jobbar på en bok ihop: ”Molnens broder", en sci-fi-bok om en kloning av Hitler.
– Jag kan ju inte skriva utan att propagera för anarkismen, mot makten så att säga, och Hitler var ju lätt maktfullkomlig!
Mellan kaffet och doppet frågar jag hur det känns att vara en i stort sett ensam anarkist i ett land där beteckningen används pejorativt, nästan synonymt med terrorism och bombattentat.
– Det är få människor som vågar ställa sig ensamma på ett torg men jag har tvingat mig till det, på grund av frågornas vikt. De flesta går stegvis mot huvudfrågan. Själv angrep jag världsfrågorna direkt: fred, syndikalism, revolution, vapenvägran, solidaritet.
Varje vecka i tre års tid propagerade Inge i talartribunen vid Sergels torg. En form av yttrandefrihet hämtad från grekernas definition av demokrati, där det offentliga torget är platsen att väcka opinion och ifrågasätta beslut på. Inspirationen kom från Speaker's corner i Londons Hyde Park. Även där befann han sig 1962–65 och sökte vinna gehör för världsfreden och Världsmedborgarörelsen. Om det berättas utförligt i de läsvärda självbiografiska böckerna Anarkisten och Världen mitt fosterland.
– Anarkismen har alltid varit internationalistisk, i det att vi är motståndare till staten, stater och nationalism!
Det gick så långt att Säpo infiltrerade rörelserna. Och så denna händelse som kunde ha blivit en tidig Osmo Vallo:
– Vid ett tillfälle på väg till en FNL-demo blev jag indragen i en polisbil, två män satte knäna i ryggen på mig och tryckte mitt ansikte mot sätet. Jag kände hur all min styrka långsamt lämnade mig så jag spelade död. Då släppte de greppet och slängde ut mig ur bilen med ordet: Stick!
Sedermera upptäckte han att det fanns 28 sidor om honom i den statliga akten över fredsrörelsen (SOU 2002:90):
– Det vara bara rolig läsning det där, men jag förstod av vissa uppgifter däri att vi haft infiltratörer inom rörelsen.
Som av en händelse meddelar fackförbundet Transport att de gått ut i strejk samma dag jag cyklar till Inges bostad för ett sista samtal. Han som har skrivit en bok och uppsats om "den vilda strejken" i Ådalen 1971, 40 år efter skotten som dödade fem demonstranter:
– Märkligt att det är de reformistiska och inte de revolutionära som strejkar, säger han och syftar på Svenska Hamnarbetarförbundet.
Inge är väldigt vital för sin ålder. Han rör sig helt obehindrat och den enda synbara krämpan är en ständigt trilskande hörapparat. Efter ett förhållandevis hårt liv med mycket kroppsarbete utomhus så har visserligen några smärre krämpor börjat göra sig gällande. Men än finns det krut kvar. Nyligen satte han upp en lapp på Kafé 44 på Söder som efterlyser unga anarkister att följa med honom på en resa söderöver.
– Jag har husbilen i Berlin och behöver komma ner till värmen under vinterhalvåret – för hälsans skull! Tänkte att det vore kul om nån ung anarkist ville hänga med en gammal anarkist.
Ingen ung anarkist har nappat hittills. Men en medelålders dito har hört av sig. Kanske blir det en sista resa till Indien, via Turkiet, Iran och Pakistan, för världsmedborgare Oskarsson.
Inge Oskarsson
• 85 år, aktivist, författare, pensionerad historielärare och stridbar politisk debattör, känd från Fria talets tribun på Plattan där han agiterade för lika lön, anarkism och internationalism, och från "stressgången” (mellan tub- och tågcentralen), där han ofta stått och sålt sina böcker.
• Han föddes i Motala och initierade Världsmedborgarrörelsen i Sverige. Världsmedborgarrörelsen arbetade för fred genom internationalism, alla skulle bli världsmedborgare och den internationella rörelsen utfärdade så kallade världsmedborgarpass. Cornelis Vreeswijk har i en intervju sagt sig vara inspirerad av rörelsen.
• Han var med och grundade Miljöpartiet, där han var aktiv i 25 år. Han har jobbat och levt i Tanzania och Sydafrika (för bland annat Sida) och skrivit sammanlagt sju böcker, bland andra Anarkisten (1990) och Världen mitt fosterland (1991).
• Sedan 30 år är han bosatt i Hjorthagen, nordost om Stockholm, där han är en välkänd profil.
