I Thunbergssalen på Linneanum i Botaniska trädgården har ett 40-tal deltagare samlats för att diskutera begreppet ekonomisk demokrati. I samband med släppet av den nya boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati” så arrangerades en seminariedag på temat där flertalet av medförfattaren till antologin deltog.

– Jag och Bo Rothstein tyckte att det var lustigt att diskussionen om ekonomisk demokrati helt verkade ha dött i Sverige. Vi ville skaka liv i debatten igen genom att bland annat ge ut boken och genom att arrangera den här seminariedag, säger Gustaf Arrhenius, filosofiprofessor vid Stockholms universitet, som är initiativtagare till boken och arrangör av seminariedagen.

En av talarna denna dag är amerikanen David Schweickart, filosofiprofessor från Loyola Universitet i Chicago, en av de mest kända förespråkarna av ekonomisk demokrati och som har gett ut en rad böcker i ämnet.

– För mig innebär ekonomisk demokrati två saker. Dels handlar det om demokratiska arbetsplatser där medarbetarna har lika stor rätt till medbestämmande som företagsledarna. Låt arbetarna ta makten över företagen genom att de får rätt att rösta fram ledningen. Den andra delen är att arbetarna inte längre får lön utan istället får de ta del av den vinst som företaget skapar. Det fungerar som ett väldigt bra incitament för alla på företaget och medarbetarna blir därför mer effektiva, säger han.

Begreppet ekonomisk demokrati är ingen ny företeelse. Det har diskuterats fram och tillbaka i framförallt vänsterkretsar sedan lång tid tillbaka och förekommer i flera olika varianter och modeller. Men det de flesta har gemensamt handlar just om frågan om arbetstagarnas rätt på arbetsplatsen. Ekonomisk demokrati handlar dock inte bara om demokrati på arbetsplatsen utan det handlar även om att finna alternativ till finansmarknaden.

– Istället för att ha privata banker som lånar ut till företagsinvesteringar så sköts det via statliga banker. I praktiken så äger staten företagen men driften sköts av arbetarna och vinsten plockas ut av arbetarna, säger han.

Du har fått en del kritik för att du lyfter fram Kina som ett positivt exempel på ett marknadssocialistiskt experiment. Vad grundar du din syn på?

– Enligt mig så är Kina inte ett kapitalistiskt land. Det finns kapitalister i Kina men de kontrollerar inte utvecklingen. Det finns en enorm ojämlikhet i landet men det finns också ett ledarskikt som är väldigt medvetna om dessa problem. Enligt deras egna retorik så är det ett socialistiskt land och det gör folk medvetna och det tvingar ledarna att vara lyhörda inför folkets krav.

Det finns andra ekonomiska alternativ till kapitalismen än bara ekonomisk demokrati. Robin Hahnel och Michael Albert företräder ett system de kallar för deltagande ekonomi. Vad anser du om det?

– Om man studerar detaljerna hur deras system egentligen fungerar så märker man att i ett komplext ekonomiskt system så är det inte effektivt. De vill att alla är med och planerar och deltar i hela ekonomin men det fungerar inte. Det blir för oöverskådligt för alla och dessutom så tror jag inte folk vill ägna sig åt ekonomiskt planerande på det sättet. Det är som en mardröm.