Tanken att bli familjehem har för Anki Bladh länge legat nära till hands.

– Jag har alltid varit intresserad av människor. Det är mitt stora intresse – att följa barn.

Innan Anki Bladh började utbilda sig till speciallärare arbetade hon i många år på socialkontor. Hon har även en personlig koppling då hennes mamma varit familjehemsplacerad, och det faktum att hennes syster sedan många år är familjehem gjorde att steget inte blev så långt.

– Det största steget var mina barn. Jag har ju velat det här länge. Förra gången när vi diskuterade saken var barnen cirka nio år. Då var sonen tveksam, han blev svartsjuk på att ett annat barn skulle bo hos hans mamma heltid medan han själv bara bodde där deltid.

Barnen blev äldre och när de var i 15-årsåldern tog hon upp frågan igen.

– Nu känns det inte alls som ett problem. Vi kan skratta åt det.

Som familjehem tar man emot ett barn på heltid, till skillnad från kontaktfamiljer och stödfamiljer. Det rör sig om barn som av olika anledningar inte längre kan bo hos sina föräldrar. Det kan röra sig om allt från några veckor till en hel uppväxt. I Göteborg finns omkring tusen barn som är placerade i familjehem. Just nu väntar 85 barn i Göteborg på att få ett familjehem. Peter Håkansson, enhetschef för familjehemsenheten Hisingen, upplever att situationen ser likadan ut som för fem år sedan.

– Vi har ständig brist på familjehem, det är inget som förändrats över tid. Vi arbetar kontinuerligt med att försöka hitta familjer exempelvis genom annonser i tidningen. Ju fler familjer, desto bättre kan vi matcha barnens behov med rätt familjer.

Vad krävs för att bli familjehem?

– Vi vill hitta trygga, stabila vuxna människor med tid, lust och extra energi. Personer som är nyfikna och som vill göra en insats. Men tiden är en bristvara och många upplever att de sitter i ekorrhjulet med allt de ska hinna i sina liv.

Peter Håkansson betonar vikten av att beslutet att bli familjehem är väl förankrat i familjen.

– Det är viktigt att fånga in barnens åsikter. Och det kan jag säga att vi blivit mycket bättre på att ta hänsyn till hur de känner än vad vi var förr. Det ska vara en process och något man gör med mycket eftertanke.

Nu har det har gått ett år och nio månader sedan en då tolvårig flicka blev del av Ankis liv och hon berättar att det varit en händelserik tid.

– Det är fint att få vara med och rusta henne för livet. Sedan är det såklart kämpigt emellanåt. Det är roligt att få följa henne, att se utvecklingen och få vara med på hennes resa. Vi lär oss mycket.

Vad har varit den största utmaningen?

– Det svåraste kan jag ärligt säga har varit känslan av att bli granskad av socialtjänsten. Jag är lite känslig för sådant, och har stor integritet. De säger att ”det är klart att vi inte ifrågasätter dig” men samtidigt kan det kännas så när de ställer sina frågor och har sina uppföljningsmöten. Samtidigt gör de ju det för barnens skull.

Vad tror du behövs för att bli ett bra familjehem?

– Du måste ha ett äkta och genuint engagemang och att tycka det är roligt. Att vilja stå där som en vuxen stabil människa. Det är viktigt att se det som att man tar in en ny familjemedlem och ta in med hela famnen – inte bara som att ”hon bor här hos oss”.

– Jag tycker att det är viktigt med välfungerande familjehem ur ett större perspektiv också, det är viktigt i vårt samhälle. Om man är generös med sig själv kan man göra jättemycket. Det kan vara små framsteg som är fantastiska att få följa.