Parallellt med ökningen av förskrivningen av antidepressiv medicin ökar människors psykiska ohälsa. Hur hänger det egentligen ihop? Varför är antidepressiv medicinering dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män? Varför äter nästan hälften av de personer som bor hemma och är över 80 år antidepressiva? Varför (vilket en ny dansk studie visar) är antidepressiv medicinering vanligare hos anställda inom vård- och omsorgssektorn?

Handlar det om att medicinera sig till den bekväma samhällsmedborgaren? Om att lösningen på allting ska vara en quick fix? Om att det är dyrt med terapi, psykologer och att obekväma frågor ställs när människors ohälsa tas på allvar?

Om vi har ett samhälle som gör människor sjuka är det förstås en bekväm lösning att lägga över ansvaret på individen. Det handlar, som alltid, om snabba lösningar på ett individuellt plan. Aldrig om grundläggande frågor om vad som egentligen är fel. Antalet patienter som behandlas för depression ökar stadigt världen över. Inom öppenvården i USA ökade behandlingen av depression med 300 procent mellan 1990 och 2000.

Med detta verkligen inte sagt att det per definition är fel med antidepressiv medicinering. Men hur ofta används mediciner därför att den rådande ordningen inte rymmer våra känslor? För att människor ska vara bekväma och passa in bättre? Är du stressad, utsliten eller sitter fast i en ohållbar livssituation är det förmodligen inte medicin mot depression du behöver.

I det kapitalistiska samhället ryms inte människors behov. I det kapitalistiska samhället krävs medicinering för att människor skall stå ut. Samhällsproblem görs till ditt individuella ansvar. Du har själv ansvar för din lycka, vi ska tänka oss friska.

Det är så mycket som sägs handla om vår inställning. Mediciner kostar ingenting. Läkemedelsindustrin har enorma resurser för marknadsföring. Så görs den enskilda till problemet. Så läggs strukturer över på individen att lösa. Det kapitalistiska samhället önskar sig jämna, välfungerande människor. Fler och fler tillstånd som är en naturlig reaktion på en galen världsordning, en ohållbar livssituation, eller helt enkelt på att vara vid liv, sjukdomsförklaras och diagnostiseras.

Hur ofta blir egentligen vanliga känslor av sorg föremål för behandling? Eller en omöjlig livssituation i ett samhälle alltmer inriktat på prestation? Eller en ohållbar situation på jobbet? När beror sjukdomsförklaringen av stora grupper på att vi ska vara fogliga samhällsmedborgare? Måste inte massanvändningen av psykofarmaka ses som en del av kontrollsamhället?

Det är friskt att bli sjuk av det här samhället.