Vi har lärt känna Nina Hemmingsson genom hennes serier – med den påträngande svärtan, det absurda, det drastiska. Hennes karaktärer bryter mot normer och sociala konventioner, men de gör det sällan som en politisk gest. Snarare lever de ut sin oförmåga att passa in bland surdegsbakande människor och heteroliv.

När hon nu debuterar som poet är det omöjligt att inte bli nyfiken. Kommer dikterna att utspela sig i samma litterära universum som serierna, eller är det här en helt annan sida av Nina Hemmingsson?

Och sannerligen, från första raden känner jag igen Nina Hemmingssons värld. Hon skriver mitt i vardagen, mitt i det lite präktigare området i staden, mitt i bostadsrättsföreningarnas tillrättalagda liv. Redan de första raderna sätter tonen.

Man får inte plocka blommorna

De är gula och feta

och tillhör någon annan

De tillhör föreningen

Språket och bilderna är ofta enkla och tydliga och kryper nära intill eller smäller mig i magen. Andra gånger är bildspråket mer undflyende och ligger molande av oro i bakgrunden. I botten skvalpar den där skavande känslan av att leva i en värld där alla andra lyckas passa in. Men hur gör man? Vilken förljugenhet bygger de anpassligas

samhälle på?

På många sätt är det smärtsamt att läsa Nina Hemmingssons dikter. Men det känns samtidigt tryggt att få hålla textens upproriska diktare i handen. Och även om hon aldrig blir din bästa vän, är det i alla fall någon som har vett att inte krumbukta sig i anpasslighetens tecken.

Som debut är det här fantastiskt. Jag ser fram emot fler poesisamlingar av Nina Hemmingsson. Den som aldrig gillat hennes serier har fått en gyllene chans att möta henne i ett nytt medium. Ta den!