Vad är en familj? Frågan ställs aldrig rakt ut i Familieepos – Johanna Frid och Gordana Spasics gemensamma lyrikdebut – men konceptet familj återkommer ideligen. I berättelserna om alla besök hos gamla förälskelser och deras familjer, om alla samtal kring middagsbordet eller i döden:

förra november blev jag kallad till en bouppteckning

jag visste inte att någon i min familj ägde något

jag visste inte att någon i min familj hade dött

de döda är inte skyldiga oss något… det visste jag inte heller

men jag har märkt att det är rätt

Denna långdikt är berättat som en förbindelse mellan språken. Där svenska och danska dominerar och likt hur Öresundsbron förbinder länderna med varandra genom språket. Familieepos är därför som ingenting annat. Språket, och föreställningen om språket dominerar helt samlingens knappa hundra sidor eftersom det är en resa över gränserna för vad språket faktiskt innebär. Hur vi läser språket och vilken betydelse språket har för läsningen.

Utan språk, ingen dikt. Men vad händer om vi blandar språk? Vad återstår? Svaret blir naturligtvis en diktsamling i Frids och Spasics tappning. Som i dessa två rader dansk-svensk dikt:

men er der sand i Norge?

er der ikke kun mil av barrskog och någon på skidor?

Familieepos bör vara omöjlig att översätta. En helt unik produktion, än mer omöjlig att efterapa än att översätta. Liknande projekt torde enbart bli travestier på denna enormt smarta litteratur. Bäst vore därför om den fick stå för sig själv och vara denna brygga mellan språken som den faktiskt är.

Även om språkens finess i sig är en fröjd att läsa så är språket egentligen mer än så. Det är en dräkt att iklä sig som gör det möjligt att undfly klyschor. För det är så mycket enklare att beskriva jobbiga ämnen på ett annat språk:

pinde findes och stenar findes

testikler findes og klovnkulor findes

hold da op

många killar tycker att clownkulorna är av stort värde, att de betyder något i sig själva

de är som skyltar

de mer än bara hänger där

nede under bukserna

men jag ved jo ikke vad de der skylter betyder

På sin säregna dansk-svenska hinner Frid/Spasic både parafrasera Inger Christensen, ifrågasätta maskuliniteten och diskutera det manliga könet utan att det alls blir krystat.

Passager som denna förekommer ofta i Familieepos. Där kontrasterna mellan språken fungerar som en port för att uttrycka äckel, känslor eller för att beskriva vardagligheter. Inte bara Christensen gör sig påmind utan även den japanske författaren Hiromi Ito och Charlotte Roche, författaren till Våtmarker.

Med denna samling dikter har Johanna Frid och Gordana Spasic suddat ut gränserna för vad språket innebär. Det spelar egentligen inte någon roll vilket språk som används, utan att det används och att det får nyttjas till sin fulla kapacitet. Det får det nämligen göra med råge i Familieepos.