Offentliga konsthallar och museer bygger på en idé från 1800-talet om att undervisa och fostra allmänheten. Sedan 1800-talets mitt har det dessutom varit vanligt med en tanke om att dåliga saker och konstverk gör människor dåliga. Detta har varit centralt för inte minst socialistiska tänkare som Karl Marx.

– Han menade till exempel att människor blir lurade att köpa undermåliga, massproducerade kopior i stället för konst. Tänkare inom Frankfurtskolan betonar detta ytterligare och vill se en mer äkta, egenproducerad konst ta den plats som en massproducerad kapitalistisk kultur tagit över.

Med god konst på väggarna skulle man fostra en god arbetarklass.

– Jag tror att det är en väldigt naiv syn. Det är ett sätt att använda konst som ett maktuttryck, det handlar om att skola in folk till att lyda.

Men något hände under 1980-talet, när postmoderna idéer började dominera. Då började många att se konsumtion på ett mer positivt sätt, som ett aktivt handlande i stället för ett passivt mottagande. Varorna och köpandet i sig ersatte kulturella uttryck.

– Intresset kring det nya köpcentret Emporia var ju oerhört mycket större än det kring att Moderna museet öppnade en filial i Malmö. Det har blivit en väldig förskjutning. Kulturvärlden och dess ekonomi har krympt väldigt mycket.

Design har tagit över konstens roll, menar Björn Fritz. Tidigare kunde man förstå sig själv och sin värld genom konsten. I dag sker det i stället genom konsumtion av föremål som kan räknas som design. Föremål som inte främst har en praktisk funktion, utan är till för lust, inköpta på till exempel Designtorget, Lagerhaus eller Tiger.

– Jag tror att man nu investerar alla de drömmar och fantasier som man tidigare investerade i konstföremål i dessa ting. Kläder är samma slags markör. I dag tror jag inte att det ger status att kunna visa upp en stor konstsamling. Det finns en jättestor allmänhet som inte bryr sig om konst men bryr sig om designföremål.

Ett annat alternativ till konst är massproducerade tavlor från rambutiker.

– Det finns en stor försäljning av sådant som inte är konst, men som låtsas vara konst. De säljer tillträde till en miljö och ett kulturellt kapital som är eftersträvansvärd för vissa.

Sedan finns de rent dekorativa bilderna från möbelvaruhus och liknande affärer.

– Konst ligger inte inom tankevärlden för många. Vill man ha något på väggen åker man till Ikea. Man är nöjd med bilder som ser snygga ut, men det är oftast inte konstens uppgift. Den som tänker sig bli intresserad av konst för att den är vacker kommer att bli väldigt besviken. Konstvärlden är inte intresserad av skönhet.

För omkring 30 år sedan skedde en annan, kraftig förändring, enligt Björn Fritz. De ambitiösa programmen i tv och på konsthallar, för att avdramatisera och utbilda om konst, började att försvinna.

– Då brydde sig samhället om att sprida kunskap om kultur. Från 1980-talet gåller det på att demonteras fullständigt. I dag har vi i stället Antikrundan. Konst är inte längre något som riktar sig till alla, utan allmänheten ska stå på avstånd och beundra.

I dag har pendeln börjat att svänga tillbaka igen, menar Björn Fritz. Mindre gallerier, som Krets, Signal, Rostrum och Cirkulationscentralen i Malmö, nu visar oetablerade konstnärer.

– Det ligger nära gör-det-själv-idén och kan ses som motstånd mot likriktad smak. De säljer saker till folk till rätt anständiga priser.

Dock betonar han att de som köper konst på gallerier är medelklassens barn. Många som tillhör arbetarklassen har inte tillräckligt med pengar eller självförtroende för att handla på ett galleri.

– Det är en enorm klyfta. Det krävs mod för att gå in på ett galleri eller en konsthall, när man inte begriper vad man har där att göra. Om man inte har mött konst eller kultur tror jag att det är väldigt, väldigt höga trösklar in.

Björn Fritz tycker att det är synd att de svenska kulturinstitutionerna inte har fler anställda pedagoger. Han tar Malmö konsthalls senaste utställning av Mike Nelson som exempel, som består av 16 ton betongblock, utlagda på golvet i geometriska former.

– Om du inte har sett konst innan och inte har referensramarna finns det inget att se. På någon sätt måste du komma in i det, men det tar tid att bygga upp en egen värdeskala. Det första eller andra du ser får du inte ut så mycket av. Konstvärlden försöker inte att sälja sig till någon.