När jag berättar att min forskning rör den svenska maktelitens sociala nätverk händer det att jag får frågan om i vilken mån jag studerar sällskap av äldre herrar som bakom lykta dörrar smider planer och konspirera mot den breda allmänhetens intressen. Hur gott det än skulle göra min självbild att iklä mig rollen som en av Dan Browns matinéhjältar och låtsas jaga dolda makthavare genom underjordiska katakomber, så måste svaret på frågan tyvärr bli ett entydigt ”nej”. Så gott som allt tyder nämligen på att den svenska makteliten i huvudsak och för det mesta faktiskt agerar inför öppen ridå.

Men även om bilden av hemliga sällskap som i lönndom smider sina planer inte stämmer överens med hur dagens Svenska maktelit utövar sin makt så tror jag att den fångar några viktiga sidor av hur vi i allmänhet ser på dem som befinner sig i toppen av samhällshierarkin. Framförallt fångar denna bild tre populära idéer: Att eliterna är en exklusiv skara människor. Att de åtminstone delvis verkar i det fördolda, samt att de är tätt sammanslutna med varandra.

Hur det än må vara med dessa saker behöver man inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att köpa idéen om att makt är ojämlikt fördelad i vårt samhälle, och att den ojämlikheten är så stark att en liten grupp personer faktiskt kan betraktas som en upphöjd maktelit. En liten minoritet som förfogar över makt att bestämma över sådant som berör oss alla. Men vilka är då dessa eliter?

Inom sociologin brukar man säga att samhällseliten utgörs av de som innehar formella positioner där de regelbundet fattar beslut som får långtgående konsekvenser för breda skikt av allmänheten. I ett svenskt kommunalt sammanhang handlar det till exempel om kommunchefen, kommunalråden, kommunstyrelsens ordförande, och de lokalt mest betydelsefulla inom näringslivets absoluta toppar.

Inomvetenskapligt är det vanligt att man talar om den politiska eliten, även om långt ifrån alla de aktörer som eliten faktiskt består av är just folkvalda politiker.

Sedan 1970-talet har intresset för att studera eliter tyvärr falnat. Detta är beklagligt med tanke på att det finns gott om angelägna skäl till att studera dem, inte minst i ett svenskt sammanhang. Som bekant har Sverige genomgått djupgående sociala och politiska förändringar under senare decennier. Man kan exempelvis nämna korporatismens och det socialdemokratiska partiets dalande stjärnor som exempel. Olika typer av eliter har varit pådrivande i dessa och andra förändringar. Förändringar som i sig har varit tillräckligt långtgående för att i grunden undergräva väletablerade elitrelationer i landet. Av denna anledning finns det all anledning att med förnyad intensitet studera den svenska samhällseliten.

Dessutom är den svenska elitforskningen ganska eftersatt i vissa avseenden. Särskilt gäller detta forskning som studerar eliternas personliga relationer och sociala nätverk. Denna gren av elitforskningen växte fram under 1960- och 70-talen i USA. Att studera makthavares system av personliga relationer visade sig vara ett mycket kraftfullt verktyg för att förstå maktrelationer och de sociala förutsättningarna för maktutövning. Men till svensk samhällsvetenskap kom perspektivet aldrig.

Detta är ett av skälen till att social nätverksanalys har utgjort en av de centrala idéerna i detta nyligen avslutade forskningsprojekt vid Stockholms universitet. Projektet syftade till att undersöka de sociala förutsättningarna för svenska kommunala eliters maktutövning. Konkret byggde studien på närmare 250 intervjuer med högt uppsatta politiker, näringslivsföreträdare och chefer inom den offentliga förvaltningen i fyra medelstora kommuner i Västra Götalandsregionen.

Med projektet ville vi kasta nytt ljus på tre övergripande frågor om betydelsen av sociala nätverk bland kommunala eliter i Sverige: Finns det en eller flera makteliter? Missgynnas kvinnliga makthavare på grund av sitt kön? Och hur viktiga är eliternas informella relationer i förhållande till deras arbetsrelaterade kontakter?

En maktelit eller flera?

En av de viktigaste frågorna som projektet har sökt svaret på är om kommunala makthavare och beslutsfattare i Sverige utgör en sammanhängande maktelit, eller om de snarare ska ses som en löst sammansatt konstellation av flera i grunden åtskilda grupperingar. Inom samhällsvetenskaperna talar man om detta i termer av elitintegration.

Frågan om elitintegration är viktig därför att den säger något väldigt betydelsefullt om maktutövningens sociala förutsättningar. Socialt välintegrerade beslutsfattare kommer exempelvis att vara mer effektiva i sin maktutövning än en i fraktioner splittrad maktelit.

Denna fråga har också varit viktig att undersöka för att se om den traditionella bilden av den svenska eliten fortfarande håller. Historiskt har Sverige ansetts vara ett land med två tydligt separerade maktsfärer: politikens och näringslivets. Medan den politiska eliten framförallt har utgjorts av det socialdemokratiska partiets topp och fackföreningsrörelsens centralorganisationer, så har den ekonomiska eliten bestått av näringslivet och dess intresseorganisationer.

Traditionellt har dessa bägge eliter varit tydligt åtskilda, men på senare år har flera tecken pekat på att det har skett ett tydligt närmande dem emellan. Denna utveckling är inte oproblematisk. En sammansmältning av eliterna skulle med stor säkerhet ha en negativ inverkan på den breda allmänhetens möjlighet att överblicka och påverka demokratiska beslutsprocesser.

Men hur välintegrerad är då den kommunala makteliten, och vad säger det oss om den svenska lokaldemokratins faktiska förutsättningar?

Vad vi har funnit är att svenska kommuner styrs av en socialt starkt sammansvetsad elit, snarare än av flera åtskilda maktgrupperingar. Konkret kan man säga att även om många av de enskilda makthavarna faktiskt saknar en direkt relation till varandra, så har så gott som alla åtminstone en eller flera gemensamma kontakter som förbinder dem. De är så pass socialt tätt förenade så i stort sett alla är varandras ”vänners vänner”.

Detta är ett intressant resultat i sig, då det faktiskt ger oss skäl att ifrågasätta föreställningen om den svenska maktelitens duala och polariserade struktur. Åtminstone på den kommunala nivån av beslutsfattande tycks den politiska och ekonomiska maktens aktörer stå mycket närmare varandra än vad man tidigare har trott.

Men om så är fallet, vad innebär det ur ett demokratiperspektiv? Betyder det att den ekonomiska makten har koloniserat det politiska maktens demokratiska beslutsgångar? Nja, det vore nog att ta i. Med hjälp av social nätverksanalys har vi nämligen inte bara kunnat mäta graden av elitintegration utan vi har även kunnat studera den strukturella formen av den. Därigenom har vi kunnat konstatera att kärnan, det sociala maktcentret i kommunala elitstrukturer starkt domineras av folkvalda politiker och kommunala tjänstemän. Så även om politiker, kommunala tjänstemän och näringslivsföreträdare gemensamt utgör en socialt välintegrerad kommunal maktelit kan vi i alla fall vara ganska säkra på att denna sammantaget inte domineras av näringslivets aktörer, då flertalet av dem faktiskt återfinns i de studerade maktstrukturernas periferier.

Åtminstone två positiva betydelser av dessa resultat kan lyftas fram. Å ena sidan hade en maktelit dominerad av näringslivet tveklöst pekat på ett stort demokratiskt underskott, och så är inte fallet. Men å andra sidan hade det även varit oroande att finna den ekonomiska maktens representanter utestängda ifrån det kommunala maktfältets centralare delar. Det hade tveklöst betytt bristande kommunikation mellan fundamentalt betydelsefulla delar av vårt samhälle.

Vi kan alltså konstatera att den övergripande integrationen bland kommunala makthavare tycks vara hög. Men frågan är om detta beror på intensiva arbetsrelaterade kontakter makthavarna emellan, eller omfattande vänskapsband?

Professionella kontakter och vänskapsband

En vanlig föreställning kring kommunala makthavare är att de gärna umgås även privat, utanför styrelserummen och bortom den demokratiska beslutsordningens ramar. Och i det stora hela bekräftar vår forskning denna bild: en hög andel makthavare har många privata kontakter med andra i beslutsfattande ställning.

Samtidigt måste vi komma ihåg att detta på många sätt inte är någonting att förvånas över. Många av de som sitter i beslutsfattande positioner i svenska kommuner har vuxit upp tillsammans, spelat fotboll i samma lag, haft barn på samma dagis eller är kanske gift in sig i samma släkt.

Men frågan om eliternas informella band är trots detta även elitteoretiskt intressant. Att till exempel studera den inbördes relationen mellan eliternas vänskapsband och deras professionella kontakter kan hjälpa oss att bättre förstå vilka sociala mekanismer som upprätthåller eliternas sociala strukturer och vad de informella banden egentligen spelar för roll. Men vad har vi funnit då?

Som jag redan har antytt har vi kunnat konstatera att en hög andel av de kommunala eliterna faktiskt har någon form av informell relation till varandra. Och precis som man kan tänka sig går många av dessa bekantskaper långt tillbaka i tiden. Sett till relationernas karaktär sträcker de sig över hela skalan av relationstyper: alltifrån ytliga bekantskaper till den allra djupaste vänskap.

Föreningslivet visade sig vara en viktig arena för eliternas informella möten. Just som man kan föreställa sig är den lokala golfklubbens tävlingar, kulturföreningens arrangemang, och Rotary-klubbens regelbundna lunchmöten sammanhang där kommunala makthavare både skapar nya relationer till varandra och vårda redan befintliga kontakter. Rotary-klubbar, som omkring en tredjedel av de intervjuade makthavarna visade sig vara aktiva i, spelar en särskilt viktig roll för deras nätverkande.

– Jag blev inbjuden att bli medlem så fort jag flyttade hit, berättade en direktör.

– Det är en fantastisk möjlighet att lära känna alla som man måste känna för att kunna verka här på orten, fortsatte han.

Ett av våra allra viktigaste fynd rör dock det höga överlappet mellan professionella och informella kontakter. I praktiken innebär detta att två makthavare som är vänner i de allra flesta fall även har någon form av arbetsrelaterad kontakt, vilket innebär att de informella kontakterna i första hand tycks stärka etablerade, formella sociala strukturer.

Detta bör nog ses som något i grunden positivt. I mindre stabila och välfungerande demokratier än den svenska finner man oftast informella nätverk helt vid sidan om makthavarnas formella kontakter. Sådana renodlat informella nätverk tycks inte vara särskilt vanliga alls bland svenska kommuners eliter.

ur ett demokratiperspektiv är kanske den viktigaste frågan ändå om de informella kontakterna trots allt spelar någon roll för vilka beslut som fattas, eller påverkar risken för korruption? Ser man till exempel på mutskandalen i Göteborg är det ganska uppenbart att omfattande informella kontakter mellan inte minst näringslivets och den offentliga förvaltningens företrädare har varit helt avgörande.

Huruvida sådana former av otillbörlig påverkan och korruption generellt förekommer i svenska kommuner har vi inte konkret haft möjlighet att studera i det aktuella projektet. Vad man trots det med säkerhet kan säga utifrån våra resultat är att den omfattande förekomsten av informella kontakter eliterna emellan tyder på att förutsättningarna för olämplig påverkan åtminstone finns där.

Därför blir också frågan om i vilken utsträckning olika typer av eliter faktiskt har tillgång till informella nätverk viktig. Inte minst med tanke på att detta är just ett av de sätt varmed till exempel kvinnliga eliter sägs missgynnas.

Kvinnliga eliter – få men centrala

Men stämmer det verkligen att kvinnliga makthavare saknar tillgång till informella kontakter? Även om frågan egentligen är mer komplex än så, så kan svaret kokas ner till ett enkelt ”nej”.

Kvinnliga beslutsfattares relativa position i maktstrukturer är angelägen av flera olika skäl. Dels belyser den hur långt vår tid har kommit när det gäller jämställdhet mellan könen generellt. Och dels skär den rakt in i hjärtat av den bredare frågan om hur makt egentligen fördelas i vårt samhälle.

Glädjande nog har vi kunnat konstatera att kvinnliga och manliga makthavare i svenska kommuner upprätthåller i stort likvärdiga strukturella positioner genom sina personliga nätverk. Detta betyder att kvinnor inom den kommunala eliten har minst lika värdefulla sociala nätverk som deras manliga kollegor. Både med avseende på arbetsrelaterade kontakter och informella nätverk.

Detta är på många sätt ett häpnadsväckande resultat, därför att de går stick i stäv med flera väletablerade teoretiska utgångspunkter på området. Låt oss titta närmare på några utav dessa.

Vad vi sedan länge vet är att kvinnor är kraftigt underrepresenterade på beslutsfattande positioner. Skälen till detta kan naturligtvis diskuteras, men dessvärre var det föga förvånansvärt att bara en knapp fjärdedel av de närmare 250 beslutsfattarna som intervjuades inom projektet var kvinnor.

Trots detta brukar internationella jämförelser lyfta fram Sverige som ett föredöme när det kommer till andelen kvinnor på beslutsfattande positioner. Denna bild skiftar förvisso avsevärt beroende på vilken maktsfär som vi pratar om specifikt. Medan den politiska världen länge och relativt framgångsrikt har eftersträvat ”varannan damernas” så har motsvarande utveckling inom näringslivet rört sig framåt med snigelfart. Skälen till denna skillnad är dock inte helt självklar.

Ett problem är att mycket av vår kunskap om kvinnliga eliters relativa inflytande härrör ur forskning som dessvärre ofta har begränsat sig till att studera frågan just i termer av andelen elitpositioner som innehas av endera kön. Man har nöjt sig med att så att säga ”räkna stolarna” i styrelserummen, men förbisett betydelsen av den makt som beslutsfattare kommer åt via sina personliga, ofta informella sociala kontakter bland andra makthavare. Detta är olyckligt av flera skäl. Särskilt med tanke på att kvinnliga makthavare enligt vissa inte enbart är underrepresenterade till antal utan dessutom socialt marginaliserade av sina manliga kollegor. Enligt sådana resonemang riskerar kvinnor som når formellt inflytelserika positioner att bli undanskuffade och utestängda ifrån manligt dominerade nätverk och informella maktcentra där viktiga former av maktutövning sägs ske.

Att undersöka detta empiriskt har varit ett av projektets viktigaste ambitioner och faktum är att alla våra inledande antaganden om detta kom på skam i mötet med den empiriska verkligheten. Vad vi har funnit är istället att kvinnliga makthavare har tillgång till minst lika goda sociala nätverk som deras manliga kollegor. Konkret innebär det att kvinnor varken har färre, mindre värdefulla, eller mindre heterogena nätverk än manliga makthavare.

I åtminstone ett svenskt kommunalt sammanhang måste vi därför ifrågasätta idéen om att kvinnliga beslutsfattare systematiskt skulle bli missgynnade på grund av sitt kön. Den stora åtskillnaden tycks alltså ske på väg mot den eftertraktade elitpositionen: det är under den färden som alltför många kvinnor tycks falla bort. Väl på plats verkar strukturer som begränsar kvinnors inflytande vara av begränsad betydelse.

Intressant nog gäller dessa resultat även om vi enbart studerar de informella relationerna makthavarna emellan, vilket innebär att vi inte har funnit något som helst stöd för idéen att exempelvis manliga elitnätverk systematiskt skulle utestänga och därigenom missgynna kvinnliga makthavare.

Maktelitens nätverk – en demokratifråga

På vår resa genom den svenska kommunala makteliten har vi funnit en socialt homogen skara människor; starkt dominerade av vita svenska män i 50 års-åldern. Men också en tätt sammanlänkad maktelit, där den politiska maktens representanter och näringslivets företrädare står varandra närmare än vad man tidigare kanske har trott. Vi har också funnit en elit som visade sig vara djupt förbundna med varandra genom både arbetsrelaterade kontakter och informella personliga band, där kvinnor är starkt underrepresenterade men för övrigt inte uppenbart missgynnade på grund av sitt kön.

Men vilket är då det viktigaste resultatet och vad säger det om makt och maktutövningens sociala förutsättningar såhär i 2010-talets Sverige?

I detta avseende är eliternas starka integration kanske det intressantaste, mest mångbottnade fyndet av vår studie. Som jag redan har skrivit finns det något genuint positivt både i själva faktumet att den kommunala elitens olika delar utgör en socialt välintegrerad helhet, men också i att denna helhet socialt inte domineras av den ekonomiska makten, utan av folkvalda politiker och kommunala tjänstemän.

Detta är dock en ögonblicksbild som beskriver en verklighet som definitivt kan förändras. Det finns all anledning att vara uppmärksam på en utveckling där den svenska politiska- och ekonomiska makten närmar sig varandra ytterligare och kanske än mer smälter samman. Inte minst tyder den allt större gruppen politiker som efter avslutad politisk karriär tämligen obesvärat etablerar sig inom näringslivets topp på att en sådan utveckling står runt hörnet.

En sådan utveckling riskerar dessutom att föra med sig demokratiska utmaningar av oanade mått, även i en stabil och väletablerad demokrati som den svenska.