Regering, landsting och kommuner ska följa FN:s kvinnokonvention. Den är underskriven och Sverige är skyldigt gentemot FN och andra stater att följa reglerna. Ändå saknas kunskap om innehållet och det egna ansvaret hos många politiker och offentligt anställda tjänstemän, visar rapporten Kvinnokonventionen + Sverige = sant? från UN Women Sverige och Fredrika Bremerförbundet.

– Många utgår från ett nyttighetsperspektiv när de fattar beslut, att jämställdhet ger lönsamhet eller ett bättre samhälle. Då försvinner kvinnokonventionens perspektiv att jämställdhet handlar om kvinnors mänskliga rättigheter, säger Margareta Winberg, ordförande för UN Women Sverige, som under oktober har rest runt i landet och hållit seminarier utifrån undersökningen.

Hans-Eric Wallin (V), vice ordförande för kommunstyrelsen i Skellefteå, är en av många som känner till kvinnokonventionen men saknar närmare kunskap om innehållet. Han har däremot inte hört talas om Pekingplattformen, FN:s handlingsplan för jämställdhet.

– Min grundsyn är att alla människor har lika värde och känner inte att jag behöver stödja mig på paragrafer för det, säger han.

Men Margareta Winberg tror snarare att jämställhetsarbetet skulle förändras om det tydligare kopplades ihop med konventionen.

– Kvinnor har till exempel rätt att forska och utnämnas till professorer i samma utsträckning som män. Om det inte blir så anger kvinnokonventionen att kvotering kan användas som verktyg.

Att konventionen är juridiskt bindande gentemot FN men inte utgör svensk lag bidrar enligt undersökningen till att den inte får genomslag. Rapportförfattarna menar också att regeringen är otydlig med kvinnokonventionens betydelse. Maria Arnholm, statssekreterare hos jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, besvarar kritiken i ett mejl med att regeringen tar ansvar genom att bland annat stödja UN Women och finansiera den aktuella rapporten.

FN:s kvinnodiskrimineringskommitté granskar vart fjärde år hur olika länder lever upp till kraven. 2010 fick Sverige en del beröm, men också hård kritik för brister. Bland annat uppmanas regeringen att använda positiv särbehandling och kvotering, se över grundlagarna ur ett genusperspektiv, finansiera och implementera handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor och förstärka samarbetet mellan regering, regioner och kommuner.

Statssekreterare Maria Arnholm menar att en grundlagsutredning med könsperspektiv redan gjorts 2008. Hon skriver också att förra mandatperiodens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor genomfördes och var finansierad samt att regeringen fortsätter arbetet med ”den resursmässigt största satsningen någonsin” och att många åtgärder syftar till att stärka samarbetet mellan myndigheter, kommuner och organisationer.”

Annika Ottosson, förvaltningschef för kommittén för rättighetsfrågors kansli i Västra Götalandsregionen, känner väl till kvinnokonventionen men säger att det inte finns något uppdrag att jobba särskilt med just den.

– Det är politiken som sätter styrdokumenten och där nämns inte konventionen medan det i stället trycks hårt på jämställdhetsarbetet. Jag är osäker på om vi skulle arbeta annorlunda om kvinnokonventionen lyftes fram mer.

Rapporten visar att det pågår en hel del jämställdhetsarbete som går i linje med konventionen även om kopplingen till de internationella jämställdhetsdokumenten saknas. Christina Johnsson, chef för avdelningen för forskning och akademisk utbildning vid Raoul Wallenberginstitutet, som intervjuas i rapporten, menar att risken med dagens upplägg är att det kan komma en annan ledning i morgon som inte är lika vänligt inställd.

– Med kvinnokonventionen för ögonen skulle den offentliga sektorn tvingas ställa fler frågor runt kvinnors situation och till exempel lägga mer resurser på arbetet mot våld i nära relationer.