– Jag blev smickrad och väldigt glad att de valde mig. Det är väldigt mycket att sätta sig in i men jag har gett mig själv en topp tio-lista på det viktigaste, säger Mahers med hes telefonröst. Hon dras med en seg förkylning och har följt de senaste matcherna nerbäddad.

Mahers har ingen spelarbakgrund utan började i Coventry på ekonomisidan. Med åren har hon sett klubben växa ut till en av ligans bästa och på tio år har man vunnit ligatiteln fyra gånger. Hockeyn i Storbritannien är dock alltjämt en liten alla-känner-alla-miljö och det går igen även på kanslisidan. Coventrys kärntrupp har förblivit tajt och det är flera personer som funnits i klubben lika länge som Mahers.

Historien till trots har det den senaste tiden gått trögt för Coventry rent sportsligt. Senaste två säsongerna var ”reality checks” helt utan titlar, men i år ser det lite bättre ut. Ekonomiskt har klubben också, på grund av en storsponsors konkurshot, haft ekonomiska problem. Pengar är därför en av de viktigaste punkterna för den nytillträdda general managern.

– Vi behöver öka publiksnittet och skaffa ett mer vattentätt sponsorprogram. Sen finns det mycket att göra ute i samhället. Vi har ett väldigt starkt stöd men vi har varit dåliga på att ta tillvara på det. Det måste vi jobba på, säger Mahers.

Inom proffsidrott för män är det extremt ovanligt med kvinnor på höga poster. Storbritannien i stort är inget undantag och därför är det anmärkningsvärt att just EIHL-klubbarna har hela 30% kvinnliga general mangers, plus en hel del kvinnor på andra poster. Sally Mahers är en, Dianne Cowley i Hull och Kirsty Longmuir i Braehead (Glasgow) två andra.

Varför det är så många kvinnor inom brittisk hockey har Sally Mahers svårt att svara på.

– Jag vet faktiskt inte. Länge var jag den enda, sedan kom det ett par till på kort tid. Jag vet inte vad det beror på, kanske har det att göra med hur vi säljer sporten. Vi är en minoritetssport också, det finns inte i närheten av lika mycket pengar här som i Sverige till exempel. Det kanske gör det lättare på något vis.

Har du någonsin upplevt några problem med att vara kvinna i hockeyn?

– Jag har funnits med så länge att ingen reflekterar över det längre. Men visst måste man lära sig att slå på trumman lite mer i början. Man måste kanske bevisa sig mer än en man, särskilt om det är en man som varit spelare. Jag kan ju inte gå in i omklädningsrummet och vara lika närvarande som dem, säger Mahers.

Närvaron och respekten har även en annan av de kvinnliga gm:arna, Kirsty Longmuir, reflekterat över. Longmuir jobbar för nybildade klubben Braehead Clan från Glasgow. Hon har jobbat inom hockeyn sedan tonåren, men har, liksom Mahers, ingen spelarbakgrund. Hon tycker att frågan om sportslig trovärdighet är överdriven.

– Hockeyn är en kommersiell verksamhet och inte bara sport. Och du måste inte vara man eller före detta spelare för att kunna sköta en rörelse. Visst, de kan saker om spelet som jag inte kan, men de har å andra sidan ingen business-bakgrund. En annan fördel jag har är att jag inte instinktivt lierar mig med spelare och låter känslorna styra när jag sätter budget, säger Longmuir.

Longmuir säger sig ibland ha upplevt en viss tveksamhet, särskilt från före detta NHL-spelare. Men ganska snart har hon accepterats i sin yrkesroll fullt ut.

– De kan vara lite kluvna till en början på grund av traditioner. Men så fort de förstår att du vet vad du pratar om, är de coola med det, säger Longmuir.

Den tredje toppkvinnan i ligan är Dianne Cowley, general manager för Hull Stingrays. Cowley knyter an till de traditioner Kirsty Longmuir talar om och menar att frånvaron av dessa kan vara en förklaring till att EIHL är så pass jämställd.

– Dels har det att göra med pengar. Sen är vi inte uppväxta med hockey som ni är i Sverige. Därför finns inte samma cementerade traditioner som inom större sporter som rugby och fotboll. Och idag är det ingen som tycker det är konstigt med en kvinna på en hög post, säger Cowley.