Jag läste nyligen ut George Woodcock's Anarkismen, en redogörelse över de anarkistiska idéströmningarna fram till 1939. Ett brett och omtumlande verk. När jag nu sprider ut brittiska popgruppen Chumbawambas samlade skivproduktion på köksbordet ser jag någonting snarlikt.

Det rör sig om runt 15 skivor, fyllda av tonsatta historielektioner och peppande exempel. De anarkistiska idealen genomsyrar det mesta. Där finns referenser till allt från 1600-talets engelska Diggersrörelse till Baader Meinhof. Där finns framför allt rikliga nedslag i, och kommentarer till, samtiden. Låtarna visar hur motståndet tagit sig uttryck de senaste decennierna. Och när Chumbawamba skärskådar världen gör de det med glödande intelligens. Som fet bonus är också konvoluten rika på kommentarer. Educate, organise, agitate...

Med start på hemmaplan i Leeds den 31 oktober, sedan Berlin den 2 november och Oslo kvällen därpå gör bandet nu sina absolut sista spelningar. De säger att de inte längre kan leva upp till sina högt ställda målsättningar med bandet. Det betyder inte att individerna kommer att tystna. Att omsätta ord i handling går som en röd tråd genom bandets historia, från att sprida kondomer från scen i Dublin till att visa stöd för de strejkande hamnarbetarna i Liverpool genom att hälla en hink vatten över huvudet på dåvarande premiärminister James Prescott. Listan kan göras lång. De lär inte sitta hemma och rulla tummarna.

Den som tror att det handlar om stagediving och distade gitarrer lär bli besviken. Från de tidigare plattornas mer energiska musik har de rört sig mot en mer finstämd akustisk sättning. Från att ha varit ett band som kunde bestå av tiotalet medlemmar blev de någonstans runt A singsong and a scrap (2006) en mer permanent grupp bestående av Jude Abbott, Neil Ferguson, Lou Watts, Boff Whalley och Phil Moody.

Jag vill påstå att de med åren också blivit mer subtila i sina texter, utan att för den skull tumma på idealen. Som exempel kan nämnas deras återkommande antifascistiska budskap, från den raka och konfrontativa The day the nazi died (Enough is enough, 1993) avslutad med ett knallande skott, till den betydligt mer återhållsamma kängan till Nick Griffin i Dance, idiot dance (ABCDEFG, 2010): Here comes Nicholas, fiddle in hand, dance idiot dance, into a world that he can't understand, dance idiot dance...

Hand upp ni som inte kan se Jimmie Åkesson framför er, med nystruken folkdräkt, patetisk i sin iver att försvara ett land som inte finns.

Just denna förmåga att demaskera fienden är en av bandets paradgrenar. När Metallicas frontfigur uttryckte stolthet över att deras musik användes vid tortyr i amerikanska fångläger i Irak, svarade Chumbawamba med låten Torturing James Hetfield (ABCDEFG). Där torterar de honom med Simply Red, utan framgång. De försöker då med sina egna greatest hits, och man hör ett dämpat eko i bakgrunden: there's only one. Det saknas inte självdistans; låten de syftar på är hiten Tubthumping (Tubthumper, 1998) som kletat fast vid bandet sedan 1997.

Man kanske kan säga att Chumbawamba har gjort musikaliskt vad tårt- och äggkastare gjorde frekvent kring millennieskiftet. Det kan låta ofarligt, men trots att mångmiljonärerna kan köpa sig hela nationer för skramlet i sina fickor, kan de aldrig ducka för clownens paj. Eller som The Biotic Baking Brigade uttrycker det i konvolutet till Un (2004): "Our planet is not dying, it is being killed; and the ones doing the killing have names and faces."

På tal om pajkastning. Chumbawamba har gjort vad de har trott på med de metoder som passat dem för stunden. Det har ibland inneburit spe från mer ”rättrådiga” anarkister. När de signade med EMI 1997 ansåg vissa att de sålde ut sig till kommersiella intressen, vilket bland annat fick de tidigare turnékamraterna i Oi Polloi att släppa en anti-Chumbawambaplatta (Bare faced hypocrisy sells records, 1998).

Oavsett storlek på skivbolag och scen har dock Chumbawamba använt sina minuter i rampljuset till fullo. Samma år som de skrev på för EMI tog de tillfället i akt hos David Lettermans Late show och sjöng ett vackert "Free Mumia Abu-Jamal!" i direktsändning. Producenten lär ha fått några extra gråa hår.

Upptåg och allvar i samma karamell. När det nu tar slut efter 30 år väljer man att fira och inte sörja. Med avstamp i den mexikanska traditionen De dödas dag ska det dansas en sista gång.

Avskedsorden på hemsidan ackompanjeras av en bild från Cabaret Voltaire 1916. Det är ingen slump. Mycket av det Chumbawamba gör tangerar denna tradition. Tydligt om inte annat när Phil Moody sjunger halsbrytande i låten Ratatatay (ABCDEFG). Den bygger på historien om en musiker som, efter att ha blivit attackerad av rånare, reagerade med att recitera en dikt (Ursonate) av Kurt Schwitters. Rånarna flydde perplexa från platsen.

Och eftersom jag på givet utrymme inte förmår teckna ett mer fullödigt porträtt av Chumbawamba: Fümms bö wö tää zää Uu, pögiff, kwii Ee. Oooooooooooooooooooooooo, dll rrrrr...