På senaste tiden har begreppet ”vit kränkt man” varit alltmer frekvent i medierna. Beskrivningen syftar på en vit, heterosexuell man som inte bara är av uppfattningen att Sverige är tillräckligt jämställt, eller att jämställdheten till och med ”gått för långt" – utan också har en bestämd känsla av att vara förföljd, bespottad och till och med juridiskt diskriminerad just på grund av sitt kön, sin etnicitet och sin heterosexualitet. Han känner nämligen att han inte har rätt att bejaka något av detta i det feminismens tyranni som Sverige av i dag har utvecklats till. Tanken att den strukturellt överordnade, i det här fallet den vita, heterosexuella mannen, måste avstå en del av sina privilegier som en självklar del av jämställdhetsprojektet ser han som uttryck för den grövsta diskriminering.

Denna grupp har sina galjonsfigurer, ofta påhejade av lika kränkta individer i internets kommentarsfält. Den kanske främsta företrädaren för denna upplevda kränkthet heter Pär Ström. På sin blogg Genusnytt har han länge pläderat för ”jämställdism” som ett alternativ till den i hans ögon extremistiska feminismen. Det faktum att jämställdhet förutsätter att den privilegierade avstår en del av sin makt tycks ha gått honom förbi.

Kanske därför att Pär Ström, vilket han ger uttryck för i sin nya bok, helt enkelt inte anser att det finns någon patriarkal maktordning att tala om i Sverige. Det är därför ganska svårt att ta honom på allvar, och Mansförbjudet gör det inte direkt lättare. Ströms premiss är som sagt att patriarkatet i stort sett är en myt, och därför ser han alla åtgärder som vidtas i jämställdhetens namn som ingenting annat än diskriminering mot män.

Mansförbjudet är en enda lång uppräkning av företeelser och paragrafer där Ström ser detta förtryck. Bland många hårresande exempel återfinns främjande av kvinnligt företagande, tjej- och kvinnojourer, det faktum att regeringens jämställdhetspolitik främjar kvinnor (!) samt det ”faktum” att man talar för mycket om kvinnor som utsätts för våldtäkt i konfliktområden och för lite om pojkars situation.

Utifrån sammanställningen finns det i Ströms värld bara en enda rimlig slutsats: att pojkar och män systematiskt, strukturellt och politiskt marginaliseras och förtrycks. Pär Ström framstår med andra ord i denna bok som en grov karikatyr av sig själv och sina meningsfränder.

Han ska ha visst beröm för sin grundlighet när det gäller att med en blodhunds iver leta fram alla lagtexter med formuleringar som på något sätt innehåller ordet ”kvinna” (i hans ögon ett solklart bevis på mansdiskriminering). Tyvärr har han lagt ner mindre tid på det stilistiska och det retoriska. Mansförbjudet är därför en extremt tråkig bok, trots att den borde vara underhållande i all sin befängdhet.

Frågan är om ens Ströms mest hängivna anhängare kommer att låta sig entusiasmeras av denna entoniga uppräkning. Ett så antiintellektuellt resonemang kräver sina rökridåer i form av slagkraftighet och medryckande språk för att kunna smältas, men inte ens detta förmår han bjuda läsarna på.

Den som vill ta del av de åsikter Ström uttrycker i Mansförbjudet rekommenderas istället de smörgåsbord av vit, manlig kränkthet som internets kommentarsfält, forum och bloggar erbjuder. Mansförbjudet tillför knappast något som dessa inte har, vare sig på det stilistiska planet eller när det gäller kvaliteten på argumentationen.