Orden i bokens titel uttalas av en äldre, erfaren sköterska, till en ung som i ett anfall av medlidande torkat en sjuk mans tårar med sina bara händer. Hon, den unga, blir skarpt tillrättavisad.

Sådant var läget i Sverige på 80-talet. Det var inte empati och vilja att trösta och lindra som styrde vården av de aidssjuka i Sverige. Istället styrdes bemötandet av en näst intill manisk rädsla och inte sällan uppfattningen att omoraliskt leverne var orsaken till virusets spridning.

Jonas Gardell vill i sin nya roman göra upp med det samhälle som hatade, fruktade och svek och som sedan, när bromsmedicinerna kom på 90-talet, glömde. Han vill ge upprättelse åt dem som samhället behandlade värre än paria. De som gömdes när de var sjuka, de vars sexualitet förtegs när de var döda (man angav inte den riktiga dödsorsaken i dödsannonser; sörjande pojkvänner portades från begravningar av avlidnas familjer).

I trilogin – med undertitlarna Kärleken, Sjukdomen och Döden – berättar Gardell historien om Rasmus, Benjamin och Paul och deras vänner. I denna första del, Kärleken, är döden ännu bara närvarande i form av framåtblickar, eller genom huvudpersonerna som läser notiser om ett märkligt virus men snabbt viftar bort allvaret.

Småstadskillen Rasmus har flytt småstadens glåpord för Stockholm, bara för att märka att utanförskapet för en homosexuell man är nästan lika stort i huvudstaden. Benjamin är ett Jehovas vittne som till slut förstår att han är på väg att begå en av de största synderna – att älska. Och det är inte bara Jehovas Vittnen som är av den uppfattningen.

Det Sverige Gardell skildrar är så inskränkt och provinsiellt att det är svårt att ta till sig att det bara är drygt trettio år tillbaka i tiden. Det är ett Sverige där homosexuella tvingas leva sina liv i smussel och skam. Bara några år tidigare har sjukdomsstämpeln tagits bort och att komma ut som offentlig person finns i princip inte på kartan. Men trots allt börjar en rörelse ta form, främst inspirerad från USA, en gryning kan anas och kärleken börjar spira i Benjamins och Rasmus liv.

Mitt i detta kommer den fasansfulla sjukdomen. Gardell varvar den skönlitterära berättelsen om Rasmus och Benjamin med mer essäistiska stycken där han redogör för hur verkligheten såg ut, hur det lät i det offentliga samtalet och hur det politiska klimatet var.

Det märks att ambitionen har varit att skriva en episk berättelse av ett slag som Sverige hittills saknat. Och det är en viktig historia, hårresande i skildringen av det kompakta förtrycket och de många kollektiva sveken från samhällets sida. Först sveket mot de sjuka och döda, sedan det svek som tystnaden efteråt innebar.

Men ibland får tyvärr det stilistiska ge vika för Gardells ambitioner. I de scener som är svårast och mest känsloladdade finns rent litterära brister, som de där en ung man vakar vid sin älskades dödsbädd. Och det är inte att undra på, Gardell har tagit sig an att skildra såväl ett kollektivt som ett personligt trauma. Karaktärerna är förmodligen medvetet konstruerade för att ha arketypiska egenskaper. Detta sätt att konstruera romangestalter fungerar ibland utmärkt i episka berättelser, som hos Selma Lagerlöf eller i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Hos Gardell fungerar det ibland tyvärr mindre bra och karaktärerna känns platta.

Jag frågar mig också om inte inskränktheten hade illustrerats mer effektivt om Benjamin, istället för att vara ett Jehovas vittne, hade kommit från den medelklass vars fördomar kunde vara minst lika cementerade.

Sammantaget gör detta att det är de essäistiska styckena, där berättarrösten är till synes distanserad och redogörande, som drabbar mig mest. Men det är också viktigt att komma ihåg att denna bok utgör en tredjedel av helheten. Jag hoppas att persongalleriet efter denna introduktion ska träda fram i form av mer helgjutna gestalter. Gör de det har denna viktiga och kompromisslösa berättelse potential att bli en klassiker som det är omöjligt att värja sig mot på något plan, känslomässigt eller intellektuellt.