I den självbiografiska romanen Konsten att vara kvinna tar Caitlin Moran med läsaren på en resa genom sitt liv. Den börjar när hon är en olycklig trettonåring som väger för mycket och går i ärvda trosor eftersom familjen inte har råd att köpa nya. Vi får följa henne genom den första mensen, uppvaknandet som feminist, olycklig kärlek, yrkesmässiga framgångar och motgångar samt en dramatisk förlossning. För att bara nämna några av de händelser som Moran skildrar med en sällsynt komisk förmåga att lyfta fram det dråpliga i tillvaron och en ton som är både cynisk och varm, på ett sätt som känns typiskt för brittisk humor. När boken slutar har den bortkomna överviktiga tonåringen blivit en framgångsrik kvinna som har festat med Lady Gaga.

Hade jag helt förutsättningslöst tagit mig an Konsten att vara kvinna hade jag nog blivit glatt överraskad av en ny bekantskap med en författare med en sällsynt komisk fingertoppskänsla. Den feministiska världsåskådning genom vilken hennes livsresa filtreras hade jag definitivt sett som ett drag som gjorde skildringen både mer intressant och mer relevant.

Problemet med Konsten att vara kvinna är att den på förhand hajpats som en modern feministisk klassiker. Detta är märkligt eftersom den på det teoretiska planet varken fördjupar eller tillför något särskilt. Resonemangen är förvånansvärt grunda och Moran är sällan intresserad av att problematisera. Detta är givetvis helt på sin plats i en bok som främst ska vara en vass och humoristisk utvecklingsroman, men texten uttrycker själv anspråk på att avhandla feminismen som lära på ett sätt som skaver mot denna ytlighet. Extra problematiskt blir det när Moran lämnar det biografiska stoffet och, om än i korthet, går in i debatten om slöjans betydelse.

Hon river snabbt av sin egen slutsats: att slöjan bara är och endast kan vara ett instrument för att dölja kvinnan från mannens blickar och på så vis kontrollera hennes sexualitet, utan att närmare gå in på hur hon kommit fram till denna tvärsäkra slutsats. Alla behöver förvisso inte resonera som postkoloniala teoretiker, men att år 2012 uppvisa en dylik oförmåga (eller ovilja) att ens reflektera över sådana aspekter som det eurocentriska hos den västerländska feminismen, ger ett minst sagt okunnigt intryck.

Begreppet "kvinna" är hos Moran en stabil och enhetlig kategori. Så stabil och enhetlig att inte ens jag, som liksom Moran är en vit, europeisk, heterosexuell kvinna, alltid kan identifiera mig med det hon framhåller som allmängiltigt i ”alla” kvinnors liv. Visserligen måste man kunna lyfta fram gemensamma förhållanden för att kunna urskilja förtryckande strukturer, och att på detta sätt utgå från den egna upplevelsen av att vara kvinna skulle inte heller vara något problem om det inte vore för bokens anspråk. Som det är nu känns den märkligt daterad till en tid före postkolonialismen, postmodernismen och idéerna om intersektionalitet som på senare år gjort sitt inträde i den feministiska diskussionen.

Samtidigt finns det något sympatiskt i Morans uttryckliga ambition att plocka fram feminismen ur det svårtillgängliga, akademiska skåpet och på ett enkelt och självklart sätt göra den till var kvinnas egendom och, framför allt, angelägenhet. Beskrivningen av feminismen som nödvändig, ja livsviktig, något ingen kvinna eller man egentligen har råd att vara ointresserad av, är en av bokens främsta styrkor. Det och den vassa humorn som ofta är helt omöjlig att värja sig mot; den som tycker att det är besvärande att plötsligt börja skratta högt på offentlig plats rekommenderas inte att läsa Konsten att vara kvinna på tunnelbanan!