Mångbottnad Draculahistoria utan kitsch
Avskalad, mörk och suggestiv. Uppsala Stadsteaters uppsättning av Bram Stokers klassiker Dracula bjuder på en föreställning fri från vampyrkitsch, huggtänder och huvudpersonen, herr Dracula själv. Istället får publiken ta del av en föreställning som handlar om frihetskamp, exkludering och könsstereotyper.
På scenen står en stor trappa som enda scenografiska inslag om man bortser från skådespelarnas kostymer. Mörkret från den svagt upplysta salongen är påtagligt och det är ljuset från strålkastarna som styr vad publiken ser. Växelspelet mellan mörkret och strålkastarljuset och mellan Jonathan Johansson och Johan Eckeborns suggestiva popmusik skapar en originell och unik uppsättning av den klassiska berättelsen om vampyren Dracula. All musik och sångtext är specialskriven till pjäsen och regisseras av den Sverigedebuterande danska regissören Martin Lyngbo.
Som Uppsala Stadsteater själva väljer att lyfta fram i sitt programblad så innehåller deras version av Dracula ingen vampyrkitsch, inga huggtänder och ingen Dracula. Istället gestaltas Dracula av skådespelarnas gemensamma röstinsats som en skrämmande och ekande röst från en man som finns men inte syns. Hotet från den till synes frånvarande Dracula är dock högst påtagligt och under pjäsens gång ständigt närvarande.
I Uppsala Stadsteaters uppsättning av Dracula väljer regissören Martin Lyngbo att fokusera och lyfta fram frihetskampen. Det handlar om kampen för frihet från den stundande invasionen av England av Dracula. Men det handlar också om kampen för att göra sig fri från könsstereotyper och den exkludering som det kan medföra.
I en scen som stilistiskt skiljer från resten av uppsättningen lyfts frågan om kön och kvinnlighet. Linda Kulle spelar hustrun Minna som blir kraftigt ifrågasatt på grund av sitt kön och dumförklarad av den grupp män som ska jaga rätt på Dracula och döda honom.
– Det är ett stilbrott. Allt annat handlar om suggestion, det mystiska. Allt det där vanliga. Lite skräck helt enkelt. Men sen så kommer den scenen som får publiken att reagera på ett helt annat sätt, säger Linda Kulle.
Minna känner sig exkluderad på grund av sitt kön och väljer att finna sin frihet på egen hand. Som utesluten ur gruppen är hon dock svag och faller lätt offer för Dracula.
– Vår regissör Martin Lyngbo har valt att skilja könsstereotyper väldigt medvetet. Han har lagt fokus på vad det är som gör att vi tränger oss in i dessa normer. När vi blir allt för trängda vad händer då egentligen? När min karaktär Minna blir utstött från gruppen på grund av hennes kön så känner hon sig svag och vet inte vad hon vill. Men det handlar nog inte bara speciellt om kvinnan och hennes sexualitet utan varje situation när en person blir utesluten ur en grupp. Scenen är absolut politisk men även allmängiltig, säger Linda Kulle.
I de talande dialogerna så har Bram Stokers originalmanus använts men i sångerna används nyskrivet material av Jonathan Johansson. Sångtexterna tillför, tillsammans med musiken, ytterligare en dimension till pjäsen. All musik framförs live på scenen av en mindre ensemble och vid flera tillfällen ställer sig Jonathan vid mikrofonen för att sjunga. Musiken var enligt Linda Kulle den sista pusselbiten som behövdes för att göra föreställningen komplett.
– Musiken är avsiktlig. Utan musiken så hade det varit så himla torrt. Den tillför den där extra dimensionen som pjäsen behövde, säger Linda Kulle.
