Uppsala Fria

”Man blir kanske sjuk men man dör å andra sidan lyckligare”

En historia om hur det kan gå till när livet inte blir som det var tänkt att bli. Om hur bristande kommunikation kan leda till brustna hjärtan och hur spruckna drömmar och sprickor i fasaden kan leda så långt som till sjukhusets akutmottagning. ”I huvudet på Susan G” visar vad som händer när fantasin blir så nödvändig att den tar över verkligheten.

Att se början av pjäsen ”I huvudet på Susan G” är som att försöka klura ut en gåta utan att veta vad gåtan är. Man vet att något är knepigt men man förstår inte vad. Först förstår man faktiskt ingenting. I vilken av dessa världar befinner jag mig? Och vilka av de människor jag ser är på riktigt? Denna inledande förvirring avtar dock ganska snabbt för att övergå i det charmiga och roliga berättandet av en väldigt sorglig historia.

Susan (Mikaela Ramel) befinner sig mitt i en djup kris när hon får reda på att hennes son, som spenderat de senaste åren i en sektliknande grupp på annan ort utan att hälsa på eller prata med sina föräldrar över huvud taget, kommer hem på lunch. Plötsligt kan hon inte längre låta dagarna flyta på som de gjort i växlingarna mellan ett i det närmaste apatiskt tillstånd och hennes försök att komma ur det, ett uppdiktat drömliv. I och med sonens hemkomst ställs Susan och hennes man Gerard (Göran Gillinger) inför en situation som orsakar dem båda mycket stress, något de hanterar på olika sätt. Det enda de verkar rörande överens om är att det är mer än välkommet att doktorn, som gjort sitt dagliga besök hos Susan, stannar på lunchen.

Den förvirring som råder under föreställningens inledande parti är, förstår man senare, ett talande prov på hur väl skildrat Susans tvivelaktiga mentala tillstånd är. Sättet på vilket handlingens genomgående tema – Susans depression och verklighetsflykt – genomsyrar hela berättandet, är något som starkt bidrar till att uppsättningen känns kvalitativ. Historien berättas via Susan så att publiken blir lika inkluderad i hennes imaginära tillvaro som i hennes verkliga. När verkligheten tränger sig på hennes fantasier, till exempel i form av hennes son som försiktigt försöker få henne att komma och sätta sig till bords när hon har fullt upp med att dricka champagne med sin kärleksfulla och löjligt uppmärksamma fantasifamilj, blir hennes kval så tydliga att ingen kan undgå att sympatisera med henne. En felfri drömfamilj eller en ganska besvärlig men verklig familjesituation?

Doktorn, som är den ende i dramat som står utanför familjen, besparas först informationen om den bristande kontakt som Susan och hennes make har. Och relationen till sonen som ska komma på besök, där Gerard vill få det till att sonen varit bortrest ett tag men nu äntligen ska komma hem på lunch. Susan är då inte sen med att kungöra att han inte pratar med dem alls och att det varit så ända sedan han åkte – och helt plötsligt blir det lite lättare för dem alla att konversera. På så vis är uppriktighet ställd mot enträgna försök till att upprätthålla en felfri fasad, en viktig del i pjäsen.

Susans frispråkighet är älskvärd, särskilt när den kontrasteras mot hennes mans stundtals ängsliga försök till att få allt att verka lite bättre än vad det är. Här går det att dra en parallell till Nora och Torvald i Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” där Nora klassas som den att klandra, delvis för att hon är den som avslöjar vad som döljer sig bakom familjens fläckfria fasad. På samma sätt ses Susan i denna pjäs som den som inte har koll på läget trots att hon, när hon är närvarande, är den som är allra ärligast. I stället är det hennes man som får stå för det verkliga. Han kommer att representera en rationalitet och ofta är det honom som doktorn talar med om Susan, i stället för att rådgöra med henne själv. Just därför är det väl också förklarligt att hon, som Nora, väljer att fly.

När doktorn i ett tafatt men varmt försök att finna bot för Susans depression frågar om hon har någon hobby, får han till svar att hon funderat på ridning. Han filosoferar ett tag kring den idén och kommer till slut fram till att ponnys ju sprider många sjukdomar. Så kommer han på sig själv och sin förväntade roll som den stöttande i samtalet och lägger snabbt till att de ju också sprider mycket glädje. ”Man blir kanske sjuk men man dör å andra sidan lyckligare”. Förutom att vara en komisk höjdpunkt i pjäsen, öppnar det för en snygg inramning av ett av dess huvudteman. Susan kanske klassas som sjuk men om hennes fantasiföreställningar å andra sidan gör henne lyckligare, är det då så självklart vilken måttstock som väger tyngst?

Ett annat exempel på den opolerade öppenhetens välgörande effekt är när Susan får en inblick i doktorns privata problem och verkar så lättad över insikten om att han också har sådana, att stämningen blir god till den grad att ingen av dem riktigt kan sluta skämta. När han dessutom ger henne en komplimang blir det smärtsamt tydligt hur hans roll som utomstående vanlig människa överskuggar den han har som läkare. Detta verkar ironiskt nog vara det tillfälle i hela pjäsen då han gör som mest nytta för sin patient.

Det är skönt att erkänna att allt inte är så himla bra jämt, vi kan förenas i det också. Det handlar inte om att försöka upprätthålla en bild av hur ens tillvaro är enbart attraktiv för att bli en attraktiv person att vara med – det går att mötas i elände också. Och framför allt, det går att ha kul och skratta åt det tillsammans.

Var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Och vad händer när de båda världarna möts? Det är två frågor som ställs i föreställningens informationstext. Efter att i dryga två och en halv timme ha fått ta del av pjäsen känns svaret på den frågan självklart: det blir väldigt roligt.

Fakta: 

Inforuta

Av: Alan Ayckbourn (övers. Leif Zern och Anita Dahl)

Regi: Marie Parker Shaw

Scenografi/kostym: Nina Fransson

Skådespelare: Mikaela Ramel, Mathias Olsson, Göran Gillinger, Lolo Elwin, Peter Viitanen/David Rangborg, Robin Keller, Crister Olsson, Helena Thornqvist

Var: Uppsala stadsteater

Period: 15/9-12 t.o.m. 7/12-12

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Utställningen som drar fram ljuset ur mörkret

En stad. Men med två olika sidor, två olika historier. Utställningen Skuggor och ljus på Upplandsmuseet belyser en mörk period i stadens historia som vi kanske allra helst vill glömma. Men det är en historia värd att berätta.

Uppsala Fria

Bokmässa utan verklighetskontakt

Årets bokmässa i Göteborg har Nordentema. Men Breiviks terrordåd lyser nästan helt med sin frånvaro. Varför? undrar Jessica Johansson.

Fria Tidningen

Konsten att irritera

Vibrerande kontrastfärger, optiska mönster och svårläst typografi – den psykedeliska konsten irriterar. Bokstavligt talat, då den retar ögat. Men också idémässigt, filosofiskt och politiskt.

Fria Tidningen

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu