Konsten att irritera
Vibrerande kontrastfärger, optiska mönster och svårläst typografi – den psykedeliska konsten irriterar. Bokstavligt talat, då den retar ögat. Men också idémässigt, filosofiskt och politiskt.
Den psykedeliska konstens tidslinje tar sin början på sextiotalet. Exakt när är svårt att slå fast. Kanske var det 1964 när The Merry Pranksters målade Furthur, bussen de färdades i på sin roadtrip genom USA. Eller så uppstod konstformen redan 1961 när beatlegenden Brion Gysin presenterade sin uppfinning Dreamachine, det första föremålet att se med slutna ögon. Andra kanske hävdar att allt började för många tusen år sedan när någon målade hallucinogena svampar på en grottvägg i Tassili n’Ajjer.
Gemensamt för psykedeliska konstnärer verkar vara en vilja att störa betraktarens synfält, och i förlängningen dennes tankebanor. Affischkonstnären Victor Moscoso berättar i boken I want to take you higher. The psychedelic era 1965–1969 att han ”skruvade upp” färgen så ”högt” han kunde, på samma sätt som musikerna skruvade upp volymen på sina förstärkare. Färgkombinationerna var ämnade att reta ögat.
I en artikel om färgernas inverkan publicerad i Dagens Nyheter 2005 bekräftar den numera bortgångne Lundaprofessorn Rikard Küller det Victor Moscoso och hans kollegor redan kände till: ”starka färger, kontraster och mönster irriterar och leder till visuell stress”. Denna visuella retning är något som bejakas inom kulturer där hallucinogener är vanliga. Sextiotalets affischkonstnärer var därför inte ensamma om att uttrycka sig med hjälp av starka, kontrasterande färger – de är lika typiska för huichol-indianernas garnmålningar och acid house-rörelsens flyers och skivomslag.
En som har undersökt den psykedeliska konstens ”irriterande” egenskaper är den danske konsthistorikern Lars Bang Larsen. Hösten 2011 disputerade han med sin avhandling A history of irritated material. Psychedelic concepts in neo-avant-garde art på Köpenhamns universitet.
Att läsa Larsens avhandling är givande på flera plan. Researchen är imponerande och texten fungerar utmärkt som en ingång till sextiotalets psykedeliska konst. Konstnärerna Sture Johannesson och Öyvind Fahlström får stort utrymme. Sextiotalets psykedeliska kultur hade sitt kreativa epicentrum i San Francisco och fick störst genomslag i USA och England. Folkhemmet Sverige var en avkrok inom den psykedeliska kulturen. Men det innebär inte att Johannesson och Fahlström får oförtjänt mycket uppmärksamhet i Larsens avhandling. Båda är i dag, med rätta, viktiga namn inom den psykedeliska konsten.
Fahlström ville ”avtråka folkhemmet” och skapa ett extatiskt samhälle, Johannesson proklamerade: ”Turn on the institutions! The kingdom is within you!”. I deras händer var psykedelia inte så mycket ett verktyg för introspektion som ett medel för att åstadkomma förändringar på det yttre planet. Till skillnad från exempelvis författaren Aldous Huxley var hallucinogener inte ett religiöst sakrament för Johannesson, skriver Larsen, utan snarare en katalysator.
Det kan förklara varför Johannessons konst aldrig är särskilt spirituell. Med historiens glasögon framstår han i dag enligt min mening mer som en psykedelisk punkare än en hippie. Det var förstås ingen slump att Johannesson sökte upp Sex Pistols och gjorde en intervju med Johnny Rotten när de spelade i Växjö 1977. Konstnären såg en själsfrände i den unge musikern.
I avhandlingen lanserar Larsen det egna ordet sociodelisk (”sociodelic”), för att beskriva Fahlströms och Johannessons konst, vilken han menar var ”samhällsutvidgande” snarare än sinnesutvidgande.
Vi bör i sammanhanget komma ihåg att Fahlström och Johannesson jobbade helt oberoende av varandra. Johannesson tyckte dessutom att Fahlström var en bluff. Men oavsett vad de ansåg om varandra, hade de båda konstnärerna flera saker gemensamt. Båda såg stor potential i de psykedeliska drogerna, vilket reflekteras i deras konst.
En annan beröringspunkt var intresset för text. Fahlström var förutom konstnär också poet. 1954 skrev han ett manifest för konkret poesi, det första av sitt slag, och på sextiotalet skrev han artiklar för Puss. Språket letade sig in i hans konst – från enstaka ord till långa fraser.
Även Johannesson använde sig flitigt av språket. Liksom Fahlström skrev han ett manifest, Psykedeliskt manifest, publicerat i Ord &Bild 1967, och i affischserien The danish collection sker en stor del av kommunikationen med textens hjälp.
Psykedelisk konst har alltid i någon mån varit gjord av och för folket, till största del visad utanför konsthallar och museer: på affischer, skivomslag, t-shirts, tyger och flyers. I Psychedelic. Optical and visionary art since the 1960s menar David S. Rubin att den psykedeliska konstens kopplingar till populärkultur, snarare än finkultur, bidragit till att det länge fanns en ovilja att visa psykedelisk konst i utställningssammanhang.
I dag ser det annorlunda ut. Intresset för det psykedeliska ligger i tiden. Enbart i Öresundsregionen har vi på mindre än ett år kunnat se flera utställningar som rör sig inom detta fält. Färgexplosionen Mindblowing!, som visade konsertaffischer från sextiotalets San Francisco, ljusdesignern Ossian Ekmans psykedeliskt flimrande Dreamachine-utställningar samt konstnären Danilo Stankovics examensarbete The sun in the mouth är tre exempel, samtliga visade i Malmö.
Ett annat exempel är Dexter Bang Sinister, som just nu visas på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. Utställningen är ett samarbete mellan Lars Bang Larsen, New York-baserade designduon Dexter Sinister och den amerikanska skribenten Angie Keefer. Men den skiljer sig i ett specifikt avseende: Dexter Bang Sinister går nästan uteslutande i svart och vitt, en inramning som utmanar föreställningarna om vad vi kan förvänta oss av en utställning om psykedelisk konst. De psykedeliska inslagen är starkt nedtonade och är mer att betrakta som små ledtrådar eller spår till sextiotalets psykedeliska kultur. Det verkar som att man med Dexter Bang Sinister velat skapa en psykedelians tabula rasa, ett oskrivet blad.
Den psykedeliska konsten kan ta sig en mängd uttryck. För många är sextiotalets art nouveau-influerade konsertaffischer ett av de mest kända. Minst lika intressanta är de svartvita kollagen av den bortglömde konstnären Satty. Detsamma gäller Ram Dass illustrationer till sin bok Be here now, tecknade efter en lång tids trippande; för att inte tala om alla de bilder som skapades från mitten av femtiotalet och framåt av patienter i samband med psykedelisk terapi.
Uppmärksamma läsare har kanske lagt märke till att det hittills nästan enbart har varit män som nämnts i denna text. Det hänger ihop med att den psykedeliska kulturen är starkt mansdominerad. Men självklart finns där även framstående kvinnor, och det är tråkigt att dessa inte får ta plats i Larsens avhandling. Jag undrar till exempel varför konstnären Charlotte Johannesson inte syns till, i synnerhet då hon intervjuades under arbetet med avhandlingen. Tillsammans med Sture Johannesson drev hon Malmöbaserade Galleri Cannabis och på åttiotalet gjorde de två datorkonst i egna studion The Digital Theatre, två meriter som borde vara skäl nog att skriva in henne. Sedan saknar jag Yayoi Kusama, som Larsen själv nämner som en av dem som föll bort. Värd att uppmärksamma är också Lady Frieda Harris, som på ett mästerligt sätt målade Aleister Crowleys tarotkort.
Fler kvinnor med intresse för det psykedeliska hittar vi bland annat inom videokonsten. Ett tidigt exempel är Storm de Hirsch och hennes film Peyote queen från 1965.
Lars Bang Larsen frågar sig i avhandlingen om det existerar psykedelisk konst i dag. ”Allting i mig säger nej”, skriver han. För Larsen är den psykedeliska konsten för evigt knuten till sextiotalet. Personligen delar jag inte hans uppfattning. Han har förstås rätt i att det psykedeliska så som det såg ut på sextiotalet är försvunnet, men psykedelisk kultur lever kvar i andra skepnader, ofta bortom radarn.
Ibland syns den även i konstsammanhang, som när amerikanske konstnären Fred Tomaselli, norska Josefine Lyche och svenske Danilo Stankovic ställer ut sina sinnesutvidgande verk.
A history of irritated material kommer även att ges ut i bokform. Avhandlingen kan redan nu lånas som fjärrlån på bibliotek. Dexter Bang Sinister visas på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn till och med den 21 oktober.
Psykedelisk konst
Psykedelisk betyder sinnesutvidgande. Begreppet myntades 1956 av psykiatern Humphry Osmond under en brevväxling med författaren Aldous Huxley. Vad de letade efter var ett ord för förändrade medvetandetillstånd frambringade av hallucinogena droger. Begreppet användes först inom psykiatrin. Under andra halvan av sextiotalet började även konst, musik, litteratur, film, arkitektur, design och mode beskrivas som psykedelisk, vilket innebar en förskjutning av ordets betydelse.
Öyvind Fahlström och Sture Johannesson
Öyvind Fahlström (1928–1976) och Sture Johannesson (f. 1935) är Sveriges mest kända psykedeliska konstnärer. Fahlström var också författare och poet, bland annat känd för det konkretistiska manifestet Hätila ragulpr på fåtskliaben (1954). Johannesson har arbetat med affischkonst, drivit Galleri Cannabis i Malmö och är tillsammans med Charlotta Johannesson en av digitalkonstens pionjärer. Hans mest kända affisch är Haschflickan som var tänkt till utställningen Underground på Lunds konsthall 1969, men utställningen blev aldrig av och konsthallschefen Folke Edwards tvingades avgå. Sture Johannesson (mitten) fick problem med utställningen Leafy garden på Lunds konsthall 2004 eftersom han bland annat ställde ut marijuanaplantor. Till slut fick utställningen ändå öppna.