– Att man släpper valutan fri och lämnar fasta växelkursarrangemang och stolligheter som guldmyntfot eller valutaunion är absolut nödvändigt för att en betalningsinställelse ska kunna bli början till en ekonomisk vändning. I alla fall om orsaken till de problem landet hamnat i är försämrad konkurrenskraft, och det är det nästan alltid, säger Stefan de Vylder.

Vänsterpartiet Syriza, Greklands näst största parti, kan tänka sig en betalningsinställelse, men är samtidigt starka anhängare av grekiskt euromedlemskap. Hur ser du på det?

– Det är ingen vits för Grekland att ställa in betalningarna om de samtidigt fortsätter att vara med i EMU. En skuldnedskrivning är absolut nödvändig för att landet ska komma på fötter, men den ger bara kortsiktiga effekter om den inte åtföljs av att man också lämnar euron och återtar förlorad konkurrenskraft. Och Grekland kommer att lämna eurosamarbetet, det finns ingen annan väg.

– Men det är inte bara i Grekland som vänstern har den inställningen till euron. Jag var nyligen i Spanien för min bok om eurokrisen, och pratade med representanter för Förenade vänstern. Då frågade jag varför de inte tar upp den katastrof som euron inneburit för Spanien. Det svar jag fick var att det var för känsligt. Det har varit en så massiv propaganda om vilken katastrof det vore för landet att lämna euron att de inte vågar.

– Det gör att såväl i Spanien som i Grekland och flera andra länder överlåts den frågan till extremhöger och främlingsfientliga nationalister. Det är ett problem.

I globaliseringens kölvatten har fria kapitalrörelser blivit en dogm som i alla lägen försvaras av IMF, Världsbanken, EU och USA. Men kan en nationell betalningsinställelse bli lyckosam om kapital tillåts flyta fritt över gränserna?

– Nej, ställer ett land in betalningarna och släpper en fast växelkurs är det oerhört viktigt att samtidigt införa någon form av valutakontroller om landet inte ska dräneras på kapital. Redan i dag läcker ju bankerna i EU:s krisländer som såll, och kapital flödar ut ur länderna. Samtidigt strider ju valutakontroller mot EU-fördraget, genomför man det går det inte att vara kvar i EMU.

Internationella valutafonden, IMF, har ofta setts som en buse som tvingar på fattiga länder i trångmål en nyliberal ekonomisk modell. På senare tid har det dock sagts att IMF blivit mindre dogmatiskt. Vad är din bild?

– Jag tycker det kommer lite olika signaler från IMF. Flera av fondens ekonomer varnar för att gå alltför fort fram med budgetbesparingar och för riskerna med växande klassklyftor. Men samtidigt har högsta styrelsen, med IMF-chefen Christine Lagarde i spetsen, inte distanserat sig från den katastrofala krishanteringen i Europa.

– Men jag tror att IMF blivit lite mer nyanserad. Man lärde sig under 1980- och 90-talen vilka problem som uppstår om man försöker tvinga länder att genomföra saker som de själva inte vill. De har andra insikter än EU-kommissionen och ECB, de två andra deltagarna i den ”trojka” som dirigerar krispolitiken i eurozonen.