– Det finns två supermakter i världen i dag. Vi har USA, och så har vi Moody’s kreditvärdering. USA kan förgöra dig genom att släppa bomber och Moody’s kan förgöra dig genom att sänka betyget på dina obligationer. Och tro mig, det är högst osäkert vilken av de två som egentligen är mäktigast.

Den amerikanske journalisten och trefaldige vinnaren av Pulitzerpriset Thomas L Friedmans beskrivning av kreditvärderingsinstitutens makt i en radiointervju 1996 har blivit klassisk. Men kreditvärderarnas väg till den maktposition han beskriver har varit lång och slingrig.

Den börjar i den amerikanska mellanvästern under sent 1800-tal. Utbyggnaden av järnvägarna kostar enorma summor, och järnvägsbolagen behöver ständigt ta upp nya lån. Men var de ångdrivna nymodigheterna verkligen något att satsa på, kunde lånen betalas tillbaka? Driftiga personer börjar samla in fakta om bolagens ekonomi och sälja till investerare som därmed bättre kunde bedöma lånerisken. Affärerna gick bra och verksamheten blev företag vid namn Moody’s och Standard & Poor’s.

Drygt 150 år senare dominerar dessa företag fortfarande branschen. Lönsamheten är god men anseendet rejält luggslitet sedan finanskraschen 2008. För när finansmarknaden i början av 2000-talet hittade på allt mer svårbegripliga former av värdepapper så borde också kreditvärderingen ha blivit skarpare. Men det blev tvärt om.

– Det går inte att säga att kreditvärderingsintituten orsakade finanskrisen, men de har helt klart ett medansvar för att det gick som det gjorde. De misslyckades med att värdera de allt mer komplicerade skuldpapper som finansmarknaden tog fram, säger Mikael Johansson, ekonom på SEB.

Och misslyckandet är av närmast monumentala dimensioner. Av samtliga bostadsrelaterade värdepapper som gavs ut på marknaden under 2006 och som fick AAA, högsta möjliga betyg, hade 93 procent två år senare skräpstatus, de var i praktiken värdelösa.

Hur kunde en sådan felvärdering ske? Svaret stavas girighet. Medan 1800-talets kreditvärderingsinstitut sålde information till dem som funderade på att låna ut pengar så får de i dag betalt av de företag som lånar upp pengar – för att betygsätta samma företags obligationer! Låter det riskabelt? Det var är också.

Efter kraschen 2008 tillsatte den amerikanska senaten en undersökningskommission för att ta reda på orsakerna till det som skett. Den visade hur kreditbetyg friserats för att kreditinstituten var rädda att förlora kunder och hur kriterierna för högsta betyg kunde ändras för att passa uppdragsgivarna.

– Det var ju faktiskt så att de finansinstitut som betalade bäst fick de bästa kreditbetygen. Beteendet var inte olagligt, men visst kan man på ett principiellt plan tycka att det var skumraskaffärer, säger Björn Elmbrant, journalist som länge kritiskt granskat finansmarknaderna.

Men det är främst för betygssättningen av länder med problem som kreditvärderingsinstituten är kända för den breda allmänheten. Förr uppmärksammades oftast länder i tredje världen. Nu har eurokrisen flyttat fokus till Europa.

I land efter land har stora budgetunderskott lett till sänkt kreditbetyg, stagnerande ekonomi, lägre skatteinkomster och nya budgetunderskott. Men vad är kreditvärderingsinstitutens roll i denna destruktiva spiral?

– De har ju inte skapat krisen, men när ett land får sänkt kreditbetyg så måste det betala högre ränta på sina lån, skuldräntorna växer och det blir än svårare att hantera underskotten. På så sätt kan en sänkning av kreditbetyget bli en självuppfyllande profetia, säger Björn Elmbrant.

Att de värst drabbade krisländerna fått allt sämre kreditbetyg har förstås varit grus i EU-maskineriets försök att rädda euron. Men när Standard & Poors nedgraderade också Frankrike och hotade Tyskland med samma behandling tyckte många europeiska politiker att måttet var rågat. Särskilt som kreditvärderarna efter att tidigare regelmässigt ha efterlyst åtstramningar som krisrecept nu har bytt fot och kritiserar EU-politikens ensidiga fokus på nedskärningar.

Enligt Mikael Johansson, SEB, verkar det också som om kreditvärderingsinstituten allt mer medvetet agerar politiskt.

– Se på deras timing, det blir allt vanligare att beslut om kreditbetyg kommer i nära anslutning till att viktiga politiska beslut ska fattas. Nedgraderingen av USA kom i samband med kongressens diskussionen om huruvida taket för högsta tillåtna statsskuld skulle höjas och beslut om euroländer tenderar att komma inför toppmöten. Det kan tolkas som politiska påtryckningar, säger han.

Det är i spåren av sådana misstankar som EU har börjat fundera på hur kreditvärderingsinstituten kan ”tämjas”. En idé har varit att skapa ett eget, europeiskt institut. Ett annat förslag som diskuteras livligt innebär att den som anser sig lidit ekonomisk skada på grund av ett ”felaktigt” kreditbetyg ska kunna kräva kreditvärderarna på skadestånd.

Kommissionens förslag reser emellertid en rad principiella frågor. Kreditvärderarna är inte myndigheter utan fristående organisationer. Inget land eller företag har någon skyldighet att bry sig om deras ståndpunkter. Är det då rimligt att de kan avkrävas skadestånd för de bedömningar de gör?

– Nej, det tycker jag inte. Det ligger ju i yttrandefrihetens natur att även tokiga bedömningar ska kunna framföras utan att det leder till att den som gör dem ska hamna inför domstol, säger Björn Elmbrant.

Ja, menar EU-kommissionen och försvarar förslagen med att kreditbetygen påverkar vanliga människors liv. Nedgraderas ett land blir följden högre räntor som ska betalas med högre skatter. Nedgraderas ett företag ökar risken för att anställda förlorar sina jobb. Därför krävs öppenhet och opartiskhet i bedömningarna, och möjligheter till skadestånd när så inte är fallet.