Å ena sidan har vi de liberaler som anser att solidaritet och rättvisa är grunden i denna ideologi. Å andra sidan har vi regeringen och en uppsjö av tankesmedjor från höger som anser att solidariteten är ett sänke som liberalismen klarar sig utan.

Frihetsbegreppet har på så sätt spruckit i två delar. På ena sidan står de som anser att liberalismen bör hävda allas rätt till ett fullgott liv. På andra sidan står de som anser att liberalismen enbart ska försvara de starkas rätt att göra vad de önskar – utan hämmande ansvar för helheten.

De som läst sin historia vet att liberalismen en gång i tiden var allierad med socialdemokratin i viktiga frågor. Liberaler slogs för sjukvård, pensioner och rösträtt, och i detta var de motståndare till konservativa politiker och konservativa regeringar.

När nu liberalerna bytt fot och allierat sig med de konservativa borde de givetvis ha bytt partibeteckning. Folkpartiet och Centern är numera benhårt konservativa i sina värderingar och detta borde rimligen återspeglas i hur de själva och andra beskriver dem. I allt från försvarspolitik till skolpolitik och synen på fattiga är de tidigare liberala ”mittenpartierna” numera överens med de två konservativa partierna. Faktum är att Folkpartiet och Centern i många frågor är mer mörkblå än Moderaterna och Kristdemokraterna. Ändå vill inget av de fyra regeringspartierna kännas vid en konservativ beteckning. Istället hävdar de sig vara försvarare av en liberal ideologi de sedan länge lämnat bakom sig.

Håll med om att det är märkligt.