En fjärdedel av Sveriges skolor i årskurs 7–9 satsar inte tillräckliga resurser på att alla elever i behov ska få särskilt stöd, och var femte elev får inte tillgång till stödåtgärder – trots att de bedöms vara i behov av sådana, det visar forskningsstudien Specialpedagogiskt stöd, till vem och hur? från 2011 som Joanna Giota har gjort tillsammans med professor emeritus Ingemar Emanuelsson.

Rapporten visar, liksom en undersökning av Lärarförbundet, att det ofta ställs krav att eleven har en diagnos för att få särskilt stöd. I Giotas och Emanuelssons enkätstudie uppger endast 30 procent av rektorerna för årskurs 7–9 och 24 procent för årskurs 1–3 att medicinsk diagnostisering har en ganska liten eller ingen betydelse för tilldelning av särskilt stöd.

– Majoriteten anger alltså det motsatta, konstaterar Joanna Giota.

Hon berättar att kraven på medicinska diagnostiseringar hänger samman med nedskärningar i skolors budget.

– Skolor kan använda de ”objektiva” resultaten från diagnoser som villkor för tilldelning av resurser. Budgetnedskärningar kan dessutom förklara att antalet elever med särskilda utbildningsbehov ökat sedan 1990-talet.

Nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper är två former som används för särskilt stöd. Men Joanna Giota är kritisk till dessa former.

– En risk är att en särskild gruppering gör att anspråksnivån anpassas nedåt. Det medför att elever som uppvisar svårigheter att klara skolarbetet och lära – trots att syftet varit det motsatta – får sämre kunskaper än deras kamrater i de ordinarie klasserna. Att gå i en särskild grupp uppfattas oftast som stigmatiserade.

Joanna Giota hänvisar till en studie från 2009 som visar att elever i särskilda grupper känner sig utpekade av andra elever som ”misslyckade, DAMP-barn, idioter eller dumhuvuden”. Även skolresultaten påverkas av hur skolan organiserar de särskilda resurserna.

– Elever som har placerats i särskilda undervisningsgrupper över en längre tid uppvisar lägre meritvärde, bristande behörighet till gymnasiestudier och lägre självkänsla och motivation. Medan elever i skolor där det istället finns extra lärarresurs i klassrummet och specialpedagogiskt stöd uppvisar högre meritvärde, har oftare behörighet och trivs bättre.

Hur bör särskilt stöd utformas för att inte vara stigmatiserande, enligt dig?

– Studier där elevernas röster lyfts fram vittnar om att rörelsehindrade och elever med andra svårigheter i skolan prioriterar social inkludering. Att bli accepterad av en kamratgrupp lyfts fram som viktigare än att enbart göra bra ifrån sig på skoluppgifter eller prov. Att placera elever med exempelvis rörelsehinder i en vanlig skolklass och erbjuda dem assistans innebär dock inte per automatik att de är inkluderade. De måste också få en plats i gruppen och deras olikheter måste ses som tillgångar och inte problem.

Vissa menar att det kan vara bra att få studera i en specialgrupp och att integreringen i ”ordinarie” klasser är ett sätt att spara pengar. Hur ser du på det?

– I dag finns en rad studier som visar att särskilda grupperingar inte lyckas bättre med att individualisera undervisningen enligt skolans styrdokument. Givet de konsekvenser som särskilda grupperingar ser ut att ha är frågan vem som bär ansvaret för ett fortsatt okritiskt hanterande av sådana grupperingar.

Joanna Giota är också kritisk till att rektorer ofta ser problem som individbundna istället för att se till skolmiljön och undervisningen som orsaker.

– Det är av avgörande betydelse om svårigheter enbart kopplas till elevens individuella förutsättningar, eller om de också kopplas till förhållanden på grupp- och organisationsnivå.

Det fria skolvalet som infördes på 1990-talet har också påverkat elever i behov av stöd. Enligt skollagen får fristående skolor säga nej till en elev i behov av särskilt stöd om det förknippas med stora organisatoriska eller ekonomiska åtaganden. Enligt Skolverket har också det fria valet gjort att skolväsendet fått tydliga drag av en marknad.

– Genom att skolor i dag tvingas konkurrera om elever finns en allt större risk att de elever som inte presterar bra – eller som på något sätt uppfattas agera störande – sätts i särskilda undervisningsgrupper för att skolan ska kunna hålla en genomsnittligt hög prestationsnivå i den vanliga klassen. Dilemmat ligger i att utbildningssystemet värderar vissa förmågor mer än andra och att det är svårt att se olikheter som tillgångar när normerna i samhället betonar exempelvis höga prestationer, säger Joanna Giota.