De första frågorna i enkäten var lätta att svara på. De handlade om vad jag själv tycker och tänker och vad jag är villig att offra för att leva i enlighet med det jag tror på. Jag kunde snabbt kryssa i att jag vill handla närproducerat och ekologiskt, att jag klarar mig utan heltidslön och att jag går omkring och funderar på jordens eländiga tillstånd vareviga dag. Jag kunde också berätta för Greenpeace att jag tror på meningsfulla samtal mellan individer, att jag tänker mig att diskussioner och sociala medier kan bidra till något slags uppvaknande, och att jag hoppas på varje enskild människas välvilja och sunda förnuft. I varje fall misstänker jag att också de som gillar shopping, flygresor och hamburgare innerst inne förstår att vår västerländska livsstil är ohållbar.

Men sedan blev det svårt. När Greenpeace kom in på ämnet politiker och företag. Hur skulle dessa kunna påverkas? Trodde jag att Greenpeace kunde göra något på den fronten? Tyckte jag att sådant arbete var viktigt och meningsfullt? Då blev jag tveksam. Jag kände att jag ville svara ”ja” men att jag inte kunde. Jag märkte att jag inte hyser tilltro till den sortens samtal alls. De verkar så långt borta, alla ministrar och chefer, de som sysslar med stora och viktiga frågor och tar avgörande beslut varje dag. Har de ens tid med dialog? Vem ska lyssna och vart tar budskapet vägen? Hur kan man rubba kolosser som EU-parlamentet, McDonald’s och Shell?

Politiker vill ha makt och företag vill tjäna pengar – miljön kommer i andra eller tredje eller åttiofjärde hand. Så tänkte jag och det gjorde att jag inte kunde uppmuntra Greenpeace att jobba åt det hållet. Det skulle bara vara bortkastad tid. Men det kändes så cyniskt. Och pessimistiskt. Jag fick ur mig något slags ”kanske”. Och skrev i en kommentar vad jag tänker om alltihop: Jag tror tyvärr inte att världen kommer att förändras, inte förrän det verkligen brinner i knutarna. När tillräckligt många mår tillräckligt dåligt och påverkas rent konkret av vad vi gör mot jorden, då kommer politiker och företag att tvingas göra någonting.

Då kanske vi kan börja om. Eller tänka ut en ny väg. Damma av det gamla fina ”åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Egentligen är det ju så enkelt. Alla behöver mat, bostad och kläder. Sjukvård, skola och kultur. En fotbollsplan, en lekplats. Det är ingenting konstigt. Kunde vi inte bara hjälpas åt med att fixa det där? Om jag var politiker skulle jag inrikta mig på basbehoven. Om jag var företagsledare skulle jag utgå från någon sorts helhetstänk. Det skulle göra samhället konkret och begripligt; människor skulle se vad de verkligen jobbade för. Jag skulle gärna städa eller plocka äpplen eller, som nu, skriva böcker. Men jag är väl naiv, förstås. Det finns säkert många därute som vet varför vi måste konsumera. Slänga bort berg av grönsaker och frukt. Dammsuga haven på fisk och hugga ner träd i Amazonas. När ska någon politiker eller företagsledare lyckas förklara det för mig?