De fem skådespelarna är 22 till 23 år gamla och har precis gått klart teaterlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Tack vare ett stipendium från Landskrona stad och organisationen KELA, Kreativt entreprenörskap i Landskrona, kunde de sätta upp en egen föreställning.

När de skulle spåna kring idéer, enades de snabbt om att de ville göra ungdomsteater. De tycker att det finns många pjäser för barn och för vuxna, men att det saknas teater för alla som är mitt emellan.

– Vi tänkte att det vore kul att börja med våra egna gamla dagböcker, och när vi började att läsa dem insåg vi snabbt hur mycket stoff det fanns, säger Matilda Dahl.

Olivia Skoog tillägger att det var tydligt att igenkänningen var stor. Det som någon i gruppen hade skrivit om, var saker som alla hade tänkt på. Så även om det inte var meningen från början, ligger dagböckerna till grund för det mesta i föreställningen, som tar upp ämnen som identitet, relationer, sex och rastlöshet.

Ni beskriver själva föreställningen som normkritisk – på vilket sätt är den det?

– Vi vill inte avslöja för mycket av handlingen, men vi ifrågasätter mycket, till exempel uttrycket ”komma ut ur garderoben”, och strävan efter att vara perfekt, säger Matilda Dahl.

De tar upp pressen på att verka intressant på sociala nätverk som Facebook, och ordet ”normal” ifrågasätts.

– I vår pjäs har vi några förhållanden som är homosexuella, där vi inte trycker på det. Jag tycker att det kan vara normkritiskt, att det är två tjejer som tycker om varandra och att det inte är mer med det, säger Matilda Dahl.

Ett viktigt steg i arbetet blev att träffa några av dem som är unga i Landskrona i dag.

– Det var inte så många år sedan vi var i deras ålder, men vi ville ändå uppdatera oss, säger Olivia Skoog.

På ungdomshuset Nova möttes de mest av likheter, men också en del skillnader mot sitt egna sätt att tänka. En sak som var ganska annorlunda hos ungdomarna var synen på genusfrågor.

– Vi jobbar mycket med genus så för oss är det inte så stor skillnad på killar och tjejer. Men det var så tydliga skillnader för dem. ”Tjejer är så här och killar är så här”, eller ”det där kan inte jag svara på, det får du fråga tjejerna om”, säger Matilda Dahl.

Och så fick de sig en liten tankeställare.

– Vi tar upp sex och onani i föreställningen. Vi är så frisläppta själva när det gäller sådant, men vi insåg att de tycker att det är väldigt jobbigt. Klart att vi ska tänja på gränserna, men vi måste också vara medvetna om hur pinsamt de tycker att det är, säger Matilda Dahl.

De hoppas att pjäsen ska väcka tankar hos ungdomarna, och få dem att känna att de inte är ensamma om sina funderingar. Olivia Skoog säger att hon nog hade behövt se något liknande när hon var yngre.

– I den åldern ska man passa in. Man bygger murar runt sig själv och ska inte visa vem man är. Jag trodde att jag var så sårbar och att alla andra var så tuffa, säger Matilda Dahl, som senare förstod att de flesta andra kände ungefär likadant som hon.

– Vi kanske inte ska riva ner murarna, men det här blir i alla fall en liten hand över muren så att man kan mötas, säger Olivia Skoog.

Och däremellan lever vi är en pjäs som blandar teater med rörelser/dans, sång, musik och film.

– Vi kom snabbt överens om att vi inte ville ha något som gick från punkt A till punkt B, utan att vi ville kunna slänga i allt möjligt. Vi vill ha ett rappt tempo där vi slänger oss mellan allvar och humor, säger Matilda Dahl.

Var kommer titeln ifrån?

– Vi pratar mycket om yta och djup, och om att vi lever emellan det som finns i djupet inuti oss och det som finns i det yttre, säger Olivia Skoog.

De påpekar att affischen anknyter till denna tanke. Den föreställer en naken människa, som får en massa etiketter och omdömen klistrad på sig, både av sig själv och av omgivningen.

Trots allt ifrågasättande, är det viktigt för gruppen att föreställningen inte innehåller pekpinnar. De vill sätta igång tankar, utan att säga hur någon ska tänka.

– Vi kan inte säga vad som är rätt eller vad som är fel, eller komma med något fantastiskt budskap. Det här är bara våra erfarenheter, säger Olivia Skoog.

– Det är häftigt att jobba med något som ligger så nära en själv. Varenda människa har nog mer än man tror som är intressant att berätta, och viktigt att delge. Vårt ledord i arbetet har varit: ”dina erfarenheter kan jag inte köpa, och mina erfarenheter kan du inte köpa. Därför ska vi dela dem”, säger Matilda Dahl.