I måndags, den 3 september, var tvåårsdagen efter Rasmus död och för att uppmärksamma det anordnade anhöriga tillsammans med Psykradikala gruppen Göteborg en manifestation utanför Östra sjukhuset.

– Jag vill ta alla tillfällen att nå ut, jag tror inte folk vet hur det är. Suicidbedömningen är mycket upp till varje läkare eller avdelning, eftersom rutiner inte fungerar eller inte ens finns, säger Rasmus mamma Miriam Lundquist.

På förmiddagen fredagen den 3 september 2010 ringde hon till avdelningen där Rasmus var inlagd för att berätta att hon var orolig efter ett telefonsamtal med Rasmus. Hon hörde att allt inte var bra och ville inte att han skulle få frigång över helgen.

– Det vore bättre att han var kvar på avdelningen, där personal hade koll på honom.

Miriam Lundquist åkte till Östra sjukhuset för att prata med Rasmus, och kände sig lugnad av att en medpatient och vän till honom precis hade kommit tillbaka efter en permission.

– Jag tyckte att det var skönt att de skulle umgås, jag litade mer på henne än på personalen. Den kvällen var jag avslappnad. Beskedet var en chock sedan, säger Miriam Lundquist.

Trots tidigare självmordsförsök och trots att Rasmus berättat om sina planer för läkare vidtogs, enligt medpatienter och anhöriga, inte några åtgärder. Till exempel fick han ha kvar det vajerlås som han använde vid självmordet.

– Rasmus berättade för läkaren att han hade ett redskap och att han skulle ha svårt att stå emot om impulsen kom, att han fruktade att han skulle använda det, säger Miriam Lundquist.

Svaret som Rasmus fick var att han kunde lämna in vajern.

– Läkaren lade över ansvaret på Rasmus, istället för att förstå att han bad om hjälp. Det ligger i tiden att patienterna ska ta mer ansvar, och det är säkert bra, men inte i ett sådant här läge. På en slutenvårdsavdelning ska man bara inte kunna begå självmord.

Genom måndagens manifestation vill Miriam Lundquist både skapa upprättelse för Rasmus och förhindra att historien upprepas för andra.

– Det måste upprättas regler som är samma oavsett vilken avdelning man kommer till, så att både patienter och anhöriga kan vara trygga, säger hon.