I helgen invigdes nya Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen där Jazzfestivalen tidigare huserat. Det var ett välbehövligt drag från arrangören Luger att återuppliva Stockholms vackraste utomhusscen. Publiken en blandning av alla åldrar, men medelåldern var hög – en nödvändig åldersintegration med tanke på många andra festivaler. En 80-årig kvinna med käpp släpade sig fram till scenen under Ed Harcourts sista tuffa rockabilly-låt, samtidigt som 20-åriga tjejer sjöng och log då 40-talisten Buffy Saint Maries hårdrocksgitarrer ljöd över området.

Festivalen lämnade mycket att önska ur logistisk synvinkel – som mat, sittplatser och toaletter – men musikmässigt slog den högt. Ni får ursäkta, men efter tre dygn kan jag torrt konstatera att alla fina spelningar jag skriver om nedan enbart var en uppvärmning inför det vi alla väntat på men inte kunnat förbereda oss mentalt på: B-J-Ö-R-K. Att se Björk framföra sitt konstverk är som att bli helt omsluten av hennes visioner. Kameran, blocket, mellansnacket med kompisarna – allt försvinner.

Showen var något av det mest intima och på samma gång bombastiska en publik kan vara med om. Med tolv körsångerskor, en slagverkare och ett datorgeni till sin hjälp skapade Björk ett urtida och ett framtida Nu och på stora bildskärmar kunde vi följa med under universums uppkomst, från jord till människa: DNA-spiraler, färgsprakande sjöstjärnor, maskar…

Den balans som uppstod mellan Björks övernaturliga röst och kören som orkestrerades för att ömsom förstärka, ömsom komplettera Björk var snudd på perfektion. Människa, teknik och kosmos knöts samman. Suggestivt, skrämmande, mörkt och hoppfullt. I sista låten brast publiken ut i "higher and higher” och dansade och hoppade ända fram till det explosiva slutet.

Men festivalen var visst mer än Björk. Antony Hegarty med Sveriges Radiosymfoniker får ta silvret. Den första kvällen avslutades magiskt med Hegartys framträdande där han snurrade runt som en dervish i sin svarta dräkt. Nervigt och oerhört vackert. De engagerade mellansnacken kunde bli väl långa, men kändes äkta. Människor runtomkring mig grät, Antony Hegarty berör som få. Att han uppträdde på fredagen, dagen innan Pride-paraden, passade extra bra.

Legenden Patti Smith gjorde en rasande fin konsert med sedvanlig professionalitet blandat med personliga betraktelser och politiska uttalanden. Publiken stod i lågor och "Gloria" och "People have the power" avslutade givetvis. EmmyLou Harris framförde en mycket charmig och välkomponerad kavalkad av 18 låtar, från Nashville-country till det mer progressiva 90-talssoundet i låtar som “Here I am”. Marianne Faithful var däremot alldeles för trött för att nå fram, förutom med “As tears goes by”. Buffy Saint Marie hade ett rivigt sound och fick med publiken i “Universal soldier”.

Anna von Hauswolff skapade en stark atmosfär med en mycket personlig musik. Hennes sound liknar en sakral orgelmässa men hade lämpat sig mycket bättre i ett slutet, mer intimt rum. Iamiwhoiami var kanske festivalens mer udda inslag. Med ett visuellt uttryck som taget från en installation nådde inte den konstnärliga electronican hela vägen fram, det var lite för konceptuellt.

Tre andra starka pärlor måste däremot lyftas fram. Ane Brun var festivalens största oförutsedda utropstecken. Hon har bytt det akustiska soundet mot ett set med bland annat två trummisar, piano, cello och gitarr. Klädd i lång klänning och stor hatt klev hon fram som en framtida popstar med en röst som spände över publiken som ett segel. Om jag fick bestämma skulle Ane Brun ha avslutat denna lördagskväll, inte Laleh.

Fatoumata Diawara från Mali förtrollade publiken med sitt sväng och bjöd på den första riktigt dansanta tillställningen. Det behövdes efter två och ett halvt dygn av värkande fötter och rygg till mer stillastående akter. Hennes blues, afropop och rytmer som i avslutningsnumret närmade sig nigeriansk afrobeat och kongolesisk souskous var artisteri på riktigt hög nivå.

Frida Hyvönen är en gudabenådat kreativ artist med stark konstnärlig integritet. Hon bjöd på vardagsbetraktelser och stora berättelser iklädd cape och gul, svart dräkt och såg med resten av bandet ut som kommen från den egna imaginära sagovärlden. I sista låten bröt hällregnet ut.

Festivalen var en succé med alla mått. Strålande sol varje dag (förutom den korta skuren under Hyvönens spelning) och många sålda biljetter. Jag tror att Stockholm Music & Arts har kommit för att stanna.