Utanför biblioteket på Linköpings universitet står studenter i kö. Det är en kylig majdag med tillhörande duggregn men inne i foajén sprids värmen tillsammans med doften av kaffe. Studenterna köar till ett bord som är dukat med chokladbollar, kanelgifflar, havreflarn och singoallakakor. Bredvid står bryggkaffe, tepåsar, läsk och saft. Och allt är gratis.

– Det är en bra grej. Människor blir glada och jag har något bra att göra på onsdagar, säger Linus Nilsson som är en av de engagerade i gruppen Öppen fika.

Öppen fika beskriver sig som en allmänning. En allmänning är en plats för frivilligt arbete helt utan vinst och med fri tillgång för alla, enligt Fredrik Åslund, aktiv inom både Öppen fika och nätverket Skapa Allmänningar. Till allmänningar hör allt det vi äger och har tillgång till gemensamt, såsom luft, skog och vatten. Hit hör också språk, fildelning och kvinnojourer som drivs ideellt.

– Wikipedia är en allmänning precis som olika internetforum och bloggar. Även idrottsrörelser och studieförbund jobbar enligt allmänningsprincipen, säger Fredrik Åslund.

Han är på plats utanför biblioteket tillsammans med Linus Nilsson. De uppmanar studenterna att ta med egna kaffebryggare och bjuda andra på kaffe mellan föreläsningarna. Vid lunchtid är det rusningstrafik framför fikabordet. Trots att det är gratis stoppar de flesta ner klirrande småmynt i en burk. Pengarna används till att köpa nytt fika till nästa vecka.

– Folk tycker nog att det är bra att det inte är något vinstintresse i det här. Många har svårt att tro på det, de kommer fram och frågar vilken organisation som står bakom eller vad vi får betalt, säger Fredrik Åslund.

Han förklarar att det ändå är ett accepterande klimat på universitetet jämfört med de mer misstänksamma människorna på stan.

– Man skulle kunna säga att det finns tre olika svårighetsgrader när det handlar om att skapa allmänningar. Internet är lättast och centrum är svårast, mellantinget blir då universiteten och bostadsområden. Där känner man till terrängen, man vet vad det finns för behov och det kanske går att låna en tvättstuga att göra något i, säger han.

Några som håller till i en tvättstuga är Britt-Marie Seidlitz och Bo Svensson. Sedan 2001 har de drivit Återbrukslokalen i Linköping, där gamla grejer kommer till nytta i nya hem.

– Många slänger så mycket saker i onödan som andra kan använda, säger Bo Svensson. Vi tänkte att vi kan hitta på något med de sakerna.

Vitsen med Återbrukslokalen är att allt är gratis. En Second hand utan kostnader. Lokalen har tre rum, i det större är kläderna upphängda i färgordning. Fönstren har blommiga gardiner. Allt från bestick till barnböcker och kylskåpsmagneter fyller de dunkla rummen. Bredvid ingången sitter tre äldre kvinnor och äter nybakta bullar runt ett bord. En av dem har bakat. Två kvällar i veckan samlas de här, medan andra passerar med möbler och kläder som de fyndat.

– Det är väldigt socialt också, säger Britt-Marie Seidlitz och hälsar på alla som kommer in.

– Jag har lärt känna så mycket folk från olika länder, fyller Bo Svensson entusiastiskt i. Jag har en karta på datorn där jag prickat för alla länder som jag känner folk ifrån tack vare Återbrukslokalen, och jag är uppe i 16 länder nu.

Förra hösten var Fredrik Åslund och Malin Henriksson, också aktiv i Skapa Allmänningar, med på en fruktaktion av gruppen Folkfrukt. På träden hade frukterna mognat, det var den sista riktigt varma höstdagen. De letade upp fruktträd i Linköping och la till dem på fruktkartan.se, en webbplats med en karta som visar var det går att plocka gratis frukt. Sedan gick de runt och plockade olika sorters äpplen och päron - med vissa fall av otur då kommunen varit där dagen innan och skakat och rensat träden. När fruktinsamlingen var klar slog de upp ett tält mitt i Linköpings centrum där de gav bort frukterna i påsar. De gick åt som smör.

– Vi vill plantera egna fruktträd i år genom så kallad gerillaplantering. Det betyder att vi planterar till exempel plommon- och körsbärsträd i olika parker. Tanken är att få kommunen att börja prioritera fruktträd igen, säger Fredrik Åslund några månader efter den lyckade fruktaktionen.

Det är en solig sommardag när han sitter i en park tillsammans med Malin Henriksson och vännerna Anna Küller och Björn Berglund, alla aktiva med att anordna allmänningar. De har just diskuterat kommande aktioner och samtalet har glidit in på kommunens ansvar.

– Nu satsar kommunen på sådant som tulpaner, och de är visserligen fina att titta på men det går inte att göra något av dem, säger Anna Küller och sneglar på de gula tulpanerna som blomstrar i parken.

De är överrens om att kommunen felprioriterar. I stället för blommor borde kommunen plantera fler fruktträd och uppmana medborgarna att plocka frukt.

– Det går att se på saker som resurser snarare än problem. Nu ser man rutten fallfrukt under träden men det är faktiskt frukt som går att använda till musterier, säger Anna Küller.

Hennes idé är att ha en folkfest i stan dit folk kan komma med sin fallfrukt och göra must tillsammans. Hon tycker att det är viktigt att det människor gör gemensamt är roligt och ger glädje. Då vill fler göra saker frivilligt.

Något annat som engagerar är gemensamma verktygsverkstäder. Björn Berglund berättar att han senare på dagen ska köpa en borr som han bara behöver använda till att borra ett enda hål. Upprördheten är påtaglig.

– Det finns ingen poäng rent samhällsekonomiskt att alla ska ha varsin borr, säger han argt.

– Förutom frihetskänslan av att man vet att man kan borra närsomhelst, svarar Fredrik Åslund och skrattar ironiskt. Han tillägger:

– Jag läste att genomsnittstiden för att använda en borrmaskin är 15 minuter. Förutom miljöaspekten och det sociala i att träffa andra gör gemensamma verktyg att vi kan jobba mindre. Om vi minskar andelen saker vi behöver är det lättare att skära ner på lönearbetet. Det inte bara är idealistiskt utan det blir en ekonomisk besparning.

Deras dröm är att andra ska snappa upp verksamheten och göra fler saker själva. Fredrik Åslund säger att det som skiljer allmänningar från andra politiska grupper är att allmänningar är användbara verksamheter i sig själva. Det är slutmålet samtidigt som det är verktyget för att nå dit. Björn Berglund menar att det bästa sättet att veta om någon aktion fungerar och behövs är att testa.

– Om folk förstår att det finns gratis äpplen i parkerna istället för att köpa Royal Gala för en massa pengar i affären blir det något självgående, säger han.

Tillbaka under regnet och den kyliga onsdagen på Linköpings universitet står Linus Nilsson och Fredrik Åslund och diskuterar huruvida samhället kan byggas upp enbart av allmänningar.

– I teorin är det möjligt, men jag tror att det är en utopi. I en del av samhället går det med fördel att tillämpa ett annat produktionssätt än det kapitalistiska eller socialistiska. Men det finns vissa delar som är bra att ordna professionellt, som äldrevården. En undersökning visade att vi i Sverige har bättre relation till våra äldre än i till exempel Grekland. Det är för att vi har en fungerande äldrevård dit man kan gå och fika och ha trevligt med sina föräldrar, medan de i Grekland känner sig tvungna att ta hand om de äldre själva.

– Men vad händer med allmänningarna när viljan tar slut? Om något inträffar som gör att folk inte orkar? Då finns det kanske ingen som styr upp samhället, säger Linus Nilsson.

– Det behövs en viss planering av det frivilliga arbetet och en del saker behöver man veta i förväg att de kommer fungera, såsom vården. Men det går ju att kombinera olika arbetsmodeller. Man kan fortfarande ha kvar lönearbete i viss mån och det som inte blir gjort men behövs får man strukturera upp som officiellt arbete, säger Fredrik Åslund.

Han har svårt att tänka sig att folk bara kommer ligga hemma på soffan om arbetstiden förkortas. Syftet är att alla ska vilja hjälpas åt frivilligt.

– Men det är svårt att säga vad som är rimligt, om det är två eller fyra timmars arbetsdag. Man ska få vara arbetsfri - inte aktivitetsfri.

Agnes Stuber

[email protected]