Ulla Johansson kritiserar svenska medier för att ge en onyanserad bild av revolutionen i Syrien, men hon ger själv ingen nyanserad bild av händelserna. Hon hävdar att USA länge haft regimförändring i Syrien på sin önskelista.

Faktum är att Syrien sedan 1990-talet har öppnats för utländska oljebolag som Shell och Total. Syrien har under 2000-talet blivit en central allierad till väst, trots retoriken. Misstänkta terrorister har av CIA förts till Syrien för att där utsättas för brutala förhör under tortyr.

Västledare som Carl Bildt och Condoleezza Rice har åkt i skytteltrafik till Damaskus. EU och Syrien förhandlade ända in i början av 2011 om ett långtgående associationsavtal mellan unionen och landet. December 2010 godkände EU-kommissionen ett bidrag på 50 miljarder euro till den syriska regimen för att lägga grunden det långtgående samarbetet.

Varför skulle EU/USA konspirera för att störta en regim den har ett långtgående samarbete med? Faktum är att väst dröjde in i det längsta med att vidta någon form av handling när syriska säkerhetsstyrkor och senare militär slog ner folkliga protester under våren och sommaren 2011.

Det dröjde ända in i slutet på april innan ens EU övervägde att avbryta förhandlingarna om avtalet. Först i slutet av augusti efter sex månader av brutalt våld mot protesterande i Syrien krävde väst Assads avgång.

Men Ulla Johansson har inte bara fel i sin grundförståelse av situationen i Syrien, hon har också en direkt felaktig bild av det som händer nu. Massakern i Hula är enligt henne inte ett verk av regimen. Varför då? För att den ryska FN-ambassadören har sagt det.

Det kanske är på sin plats att påpeka att den ryske ambassadören inte är en opartisk källa, utan en part i det som händer i Syrien. Ryssland är det land som förser den syriska regimen med de missiler som regnar över belägrade städer.

Hur vet vi då att det är regimen som står för mördandet, som inte på något sätt började eller slutade med massakern i Hula? När den syriska statstelevisionen själv sände bilder inifrån Homs efter att ha "besegrat terroristerna" i mars ser vi faktiskt en förstörelse i paritet med krigszoner som Fallujah och Gaza, något som inte kan åstadkommas av annat än stridsvagnar och konstant tung artillerield.

Samma byggnader som bombas i aktivisternas filmer från Homs återkom i statstelevisionens propagandareportage, fast med omfattande skador. Det är i många fall otvetydigt att byggnaderna i fråga har utsatts för tung eld från en reguljär armé. Den enda reguljära armé med stridsvagnar och artilleripjäser som finns inne i lander är Assads armé. Det förnekar inte ens Assad och Putin.

Ulla Johansson pratar om utopier, att "legoknektarna" ska lägga ner vapnen och bana väg för allmänna val. Syrierna har en annan utopi, en utopi som till skillnad mot Johanssons utopi kommer att förverkligas. Assad kommer att falla. Ett fritt Syrien utan regimen står för dörren.

"Frihet för evigt, oavsett om du vill det eller inte Assad", är ett slagord som hörs på gatorna i Syrien. Den vänster som stödjer en brutal diktatur som Carl Bildt handlat med kommer att stå där med skammen när den väl faller. För det kommer den att göra, oavsett om Ulla Johansson vill det eller inte.