Nästa vecka drar Hbtq-festivalen igång i Göteborg. Parallellt med känslan av pepp och åtminstone spår av politisk kamp växer känslan av att någonting gått fel. Ju mindre kamp och ju mer lättsam, urvattnad och avradikaliserad agendan blir, desto större blir hbt-festivalerna i det här landet. Det är som att det inte längre finns några motsättningar. Det finns rosa pengar och en exploderande kommersialisering och vi har alla samma livspussel och vill alla leva samma liv. Eller? Migrationsverket kan utvisa queers till tortyr och död på fredag eftermiddag och promenera i Priden på söndagen. Försvarsmakten kan vara en del av de mest förödande, patriarkala, heterosexistiska strukturer som överhuvudtaget existerar och ändå delta i samma parad. Med denna "öppenhet" är frågan om det överhuvudtaget blir någonting kvar. Årets Uppsala Pride har just ägt rum, som en uttalat antikapitalistisk festival. Det är en modig och välbehövlig motreaktion!

För det handlar om rättvisa och möjligheten att existera. Det handlar inte om en familjepolitik som till och med Kristdemokraterna kan överväga att skriva under på. För vad har vi om vi, som enskilda och som grupp, tappar våra visioner? Om vår tankeförmåga och fantasi inte kan ta sig utanför delad föräldraledighet och disk av varannan tallrik. Detta är medel för att nå ett mål, men har vi inte tappat bort målet? Om vår strävan efter att bli inkluderade och accepterade gör att vi sparkar nedåt. Om vi får vår status i majoritetssamhället genom anpassning. Till parnormen, livspusslen och kärnfamiljen som grunden i livet. Vad skiljer oss då i praktiken från de med uttalat familjekonservativa värderingar? Vi behöver bygga världar där alla som kallas onormala får plats. Där vi vågar vara de där onormala. Och där vi fattar att vi alla är freaks.

Vi kan passa in oss i kärnfamiljspusslet, antingen vi vill eller inte, för att få vara normala, för att slippa vara udda och konstiga. Nu har vi kommit till en punkt där människor i Sverige får gifta sig, oavsett kön. Den könsneutrala äktenskapslagsstiftningen är en seger. Men den är resultatet av en kamp som inte kan stanna där, vid att två personer kan gifta sig och leva i en av staten sanktionerad familjeform, på bekostnad av de som inte är gifta. Faktum kvarstår, äktenskapet är en tvingande och exkluderande samhällsnorm för hur människor skall leva sina liv. Äktenskapet som institution är globalt sett, och i Sverige, en katastrof för kvinnor, ickeheteros och transpersoner. Äktenskapet har en historia som bygger på kvinnors underordning, som bygger på våld, makt och patriarkalt förtryck.

I programmet till Hbtq-festivalen i Göteborg kan vi läsa att festivalen bland annat vänder sig till de som "respekterar" Hbtq-kulturen. Vi söker efter respekt men det handlar inte om respekt. Vi kan inte nöja oss med att vara glada om folk, oavsett kön, kan hålla varandra i handen på stan. Det räcker inte att som del av majoritetssamhället respektera de där andra. Det handlar om att det inte finns några andra. Hbtq-kamp är en kamp för en värld utan förtryck.

Emma lyssnar på P1 och hör Sydsvenskans ledarskribent förklara att folket i Grekland måste skärpa sig och rösta på en politik som är möjlig, att det finns faktiskt faktorer som är överordnade demokratin.