Nyligen inledde finanstidningen Dagens industri en artikelserie om ungdomsarbetslöshet med orden ”att mer än var femte ung människa i Sverige idag är arbetslös är ett stort misslyckande”. Och de är inte ensamma. Aftonbladet, Dagens Eko, LO-Tidningen, TT och många fler har sagt eller skrivit detsamma. Men de har fel. Det är rätt att officiell statistik länge angett arbetslösheten bland ungdomar i Sverige till mellan 20 och 25 procent. Men det blir fel när journalister på grund av slarv eller okunnighet omtolkar detta till massarbetslöshet och talar om att en femtedel av alla unga i Sverige är utan jobb. Så här hänger det ihop.

Arbetslöshet är inte antalet personer utan arbete som andel av hela befolkningen eller alla i ett visst åldersintervall. Det är andelen av alla som vill ha ett arbete men inte hittar något. Och den distinktionen blir särskilt viktig när det gäller ungdomar.

Som ungdom räknas alla mellan 15 och 24 år. I Sverige finns en bred enighet om att de flesta i den åldersgruppen inte bör arbeta, de bör studera. Och det gör de också. I slutet av 2011 fanns 1 243 000 ungdomar i Sverige, enligt den officiella arbetsmarknadsstatistiken, AKU. Av dessa arbetade  472 000 personer, eller  38 procent.

Totalt 124 000 ungdomar är samtidigt registrerade som arbetslösa. Av dessa är emellertid 54 000 heltidsstuderande som söker arbete, till allra största delen studenter som vill ha extraarbete på kvällar eller helger. Tidigare räknades dessa på goda grunder inte in i den svenska arbetslöshetsstatistiken, men i samband med EU-inträdet anpassades svenska beräkningsgrunder till EU-normer.

Om de heltidsstuderande räknas bort återstår 70 000 arbetslösa ungdomar. Det är naturligtvis 70 000 för många, men det är inte massarbetslöshet. Det kan jämföras med de nära 1,2 miljoner ungdomar som inte är arbetslösa. Som andel av samtliga ungdomar  utgör arbetslösa som inte är heltidsstuderande 5,6 procent, vilket är cirka 1,5 procentenheter mer än för hela befolkningen mellan 16 och 64 år. Annorlunda uttryckt så är var artonde ungdom arbetslös. En rubrik på den siffran blir förstås inte lika häftig som att ”var femte ungdom går utan arbete”, men den har fördelen att vara korrekt.

Ibland hävdas att Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än genomsnittet i EU, ibland till och med att vi tillhör de länder som ligger högst. Också detta förklaras av att en så hög andel av svenska ungdomar studerar. Eftersom arbetslösheten inte mäts som andel av alla ungdomar utan som andel av de ungdomar som söker arbete kan ett land mycket väl ha högre officiell ungdomsarbetslöshet än andra länder och samtidigt ha en lägre andel av samtliga ungdomar utan arbete.

Att ungdomsarbetslösheten överdrivs innebär inte att den inte är ett samhällsproblem. Ofrivillig arbetslöshet är alltid problematiskt, och all erfarenhet visar att de sociala konsekvenserna blir större när en ung människa blir arbetslös än när det är äldre som drabbas.När en felaktig bild av ungdomsarbetslöshetens omfattning blivit så etablerad riskerar det däremot att leda till fel åtgärder. Eftersom ungdomsarbetslösheten är relativt begränsad är det troligt att riktade åtgärder till de som drabbas fungerar bäst, inte dyra och generella åtgärder som sänkta arbetsgivaravgifter eller lägre löner för alla unga.

Varför har då en kraftigt överdriven beskrivning av ungdomsarbetslösheten kunnat bita sig fast i media? Ett svar är förstås ytlig journalistik. Men det räcker inte som förklaring. Att många och i andra sammanhang motstridiga röster i samhällsdebatten har intresse av att ungdomsarbetslösheten överdrivs har stor betydelse. Svenskt Näringsliv är ett exempel. De har lagt mycket tid, kraft och pengar på att prata om ungdomsarbetslöshetens omfattning och skadeverkningar. Att de på detta sätt också skaffar sig argument för de egna kraven på uppluckrat anställningsskydd, lägre ingångslöner och fler möjligheter till tidsbegränsade anställningar är knappast en tillfällighet.

Den rödgröna oppositionen å sin sida har förstås ett politiskt intresse av att regeringen framstår i dålig dager. Och höga procenttal på ungdomsarbetslösheten bidrar utan tvekan till detta. För borgerliga politiker är bilden mer komplicerad. Tidigare gjordes försök att visa att omfattningen av ungdomsarbetslösheten inte var så stor som massmedia gjorde gällande, bland annat av förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Det gick emellertid inget vidare, frågan var för teknisk för att kunna redas ut i snabba nyhetskommentarer.

Samtidigt är sänkta lägstalöner, särskilt för låglönegrupper i handeln, på restauranger och hos kommunanställda i vårdsektorn, något som finansminister Anders Borg länge talat för. Och på senare tid har folkpartiet och centerpartiet allt högljuddare drivit frågan. Slutsatsen tycks ha blivit att acceptera den bilden av massarbetslöshet bland ungdomar, och utnyttja den för att förverkliga lägre minimilöner på arbetsmarknaden.