I notiserna hittar vi samhället
Hur kan får vi enklast veta hur samhället ter sig, vart samhället är på väg? Dyra marknadsundersökningar, trendanalyser och enkäter är metoder, men det räcker att bläddra i några av våra dagstidningar. För i de minsta notiserna gömmer sig våra idéer- de ord och meningar som är så pass normaliserade att de inte pockar på uppmärksamhet genom svulstiga rubriker.
I högerspalten på sidan sex i Svenska Dagbladet 10/4 kan vi läsa citatet ”See first- kill first”.
Det är SAAB, inte det kraschade bilföretaget, utan en av de slogans för den superlukrativa försvarskoncerenens vapen. Smaka på orden- se först, döda först. Vi förväntas höja ögonbrynen över citatet, men inte agera, inte bli arga. Sveriges Radios avslöjande kring Saudiearabienaffären är sjukt viktig och relevant. Men ännu skamligare är garanterat Sveriges konstanta vapenhandel. Ett av våra ”svenska” varumärken SAAB lanserar vapen som dessutom har ett läge för så kallade Mjuka mål- typ civila hus och folksamlingar. Carl Bildt säger, likt en naiv och smått provocerande tonåring ”Om inte vi säljer, gör någon annan det”. Säljer inte jag knark, gör någon annan det. Summa summarum: Det är normalt att sälja vapen.
En notis i Metro samma dag berättar om en kvinna som blev våldtagen och som efteråt fördes till Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor. Lystring! Det finns alltså ett behov av en akutmottagning specifik för våldtäkter som utförs mot kvinnor. Våldet mot halva befolkningen i det här landet är så instutionaliserat att vi har specifika kliniker för de som utsätts för det. Naturligtvis är en sådan lösning viktig i dag, med specifik kunskap för de som behöver vård. Men hur kan vi ha mage att snacka om hedersvåld i andra kulturer och samtidigt blunda för det som då händer här när vi i vår kultur har hotet om våldtäkt som en tyst och hotande överenskommelse?
I en essä om arabisk idéhistoria i Svenska Dagbladet, återigen från 10/4, hittas en positiv trend. Den manliga författaren väljer att konstatera med meningen ”När han- några hon förekommer knappast i denna historia” att det inte ska vara en självklarhet att det bara är män som hörs i historien. Vi låter oss inte längre ta det för givet att normen självklart ska vara män. Det är en pyttedetalj, men som ändå visar på en förändring i diskursen. Det gör mig glad.
Vi plockar ut det mest extrema nyheterna, de allra värsta nyheterna och placerar det gärna någon annan stans långt borta. Skiten får någon annan stå för, vi tvättar våra händer rena, och ignorerar de strukturer som bygger samhället här.
Men i marginalerna kommer sanningarna fram, de som tillhör oss. Både de vackra och fula.
Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Sara blir på riktigt deprimerad av bostadssituationen i Stockholm. Varför får en hel generation aldrig chansen att bygga ett eget hem? Det är tametusan en basal rättighet.
