Borgerliga ledarskribenter är det inte lönt att störa sig på. De har betalt för att skönmåla maktmissbruk och beljuga berättigat motstånd. Men ibland blir deras texter intressanta genom hur de avslöjar sina upphovspersoner och krafterna bakom dem.

På Dagens Nyheters ledarsida den 30 mars, under rubriken ”Socialdemokraterna: Uppgörelse med kravlösheten”, gottar sig liberalen Martin Liby Alonso åt att Socialdemokraternas nya skolpolitik rör sig i borgerlig riktning. Bort från ”flumskolan”, mot en acceptans av ”kravskolan”.

Den nya politiken presenterades på en hearing 28 mars, Liby Alonso var där och rundade av sin sammanfattning med konstaterandet att det är ”lovande om det utvecklas en konsensus kring de grundläggande problemen skolan står inför och de mål politiken ska sträva mot. Det ökar möjligheterna för en konstruktiv debatt.”

Alltså: likriktning och betoning på krav. Sedvanlig batongliberalism, inget konstigt där. Men det stannade inte vid det.

Med slippriga och samtidigt anspråksfulla formuleringar försöker Liby Alonso få oss att tro att borgarnas och nu också Socialdemokraternas skolpolitik har vetenskapen på sin sida. ”Baylan och den övriga partiledningen vill placera sin politik” på ”forskning och beprövad erfarenhet”, säger Liby Alonso och lovordar Ibrahim Baylan för att han ”avstod från att skylla minskad likvärdighet på valfrihetsreformer”, vilket ska ligga ”i linje med betoningen på forskning”. Forskningen i skepnad av Andreas Schleicher, ”särskild rådgivare i utbildningsfrågor till OECD:s generalsekreterare” och Camilo von Greiff, ”forskningsledare på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” – fint folk, med andra ord. Enligt Liby Alonso ska von Greiff ha sagt att ”ingen [har] kunnat slå fast vilket sambandet är mellan det fria skolvalet och skolsegregation”. (Mina kursiveringar.)

Men Liby Alonso vet att det han säljer är skräp. Det är därför han bara viftar med ett par namn och titlar och kommer med låghaltiga antydningar. Hade forskningen avvisat sambandet mellan ”fritt” skolval och segregation hade Liby Alonso naturligtvis gjort ett stort nummer av den. Men som verkligheten ser ut skulle han tvingas ljuga rätt ut för att motsäga den och så långt vill han inte gå.

Forskningen är överväldigande enig, inte bara om att det finns ett samband mellan det ”fria” skolvalet och segregationen, utan också att skolvalet är den främsta orsaken till segregationen (och, naturligtvis, till betygsinflation och sjunkande studieresultat). Nihad Bunars När marknaden kom till förorten är en bra ingång för den som vill bilda sig. René León Rosales avhandling Vid framtidens hitersta gräns är också nyttig läsning, liksom Sten Svenssons rapport Perspektiv på skolan (Lärarförbundet).

Även den av Liby Alonso framhållne Camilo von Greiff har på andra ställen uttryckt sig på ett sätt som motsäger Liby Alonsos referat. (Se till exempel www.sns.se/blogg/2011/08/etnisk-segregation-i-skolan-skal-till-oro).

Skolsegregationen får förödande följder för mängder av unga människor och för jämlikheten i samhället. Det sociala arvets betydelse blir alltmer avgörande, kostnader drivs upp som lakar ur skolans resurser att hjälpa de som har det svårare med inlärning och läxhjälp. Skolan bidrar till att befästa klassamhället. De ungas utveckling blir inte vad den skulle ha kunnat bli med en rättvis skola, deras framtidsmöjligheter begränsas, de tvingas till tristare och, visar forskningen om ojämlikhet, kortare liv.

Högern i Sverige har länge iskallt förnekat skolsegregationen, eller bara erkänt den som ett resultat av boendesegregation. Sedan ett bra tag tillbaka går det inte längre att förneka att den ökar, långt bortom vad som går att förklara med boendesegregation. Då tvingas högern klamra sig fast vis halmstrået att alla forskare ännu inte tycker sig ha naglat fast alla detaljer i orsakskedjan bakom ökningen.

Det hela påminner inte så lite om hur förnekarna av klimatproblemen arbetar. Men skillnaden i svenska förhållanden är att med det mångmiljardgeschäft de offentligt finansierade privatskolorna har blivit, snart dessutom med exportmöjligheter, har många ledande socialdemokrater blivit insyltade i verksamheten som riskkapitalister själva.

Istället för att bekämpa skolans förfall kan de för egen vinnings skull pola ihop sina resurser med högerns profitörer. Tillsammans blir de starka nog att skapa en medial tystnadsspiral – förvisa misshagliga åsikter ur debatten – och kväva forskningen om segregationen och andra följder av det ”fria” skolvalet. Martin Liby Alonsos inlägg på DN:s ledarsida 30 mars är en obehaglig tendens i den riktningen.