Ser vi det våldet, ser vi manssamhället, ser vi vad den heliga kärnfamiljen alltför ofta innebär för kvinnor. Ser vi den yttersta konsekvensen av att män anses lite bättre, lite smartare, lite mer fullvärdiga som människor än kvinnor. Då ser vi att det handlar om väldigt många män. Om väldigt många kvinnor. Och vi får en världsbild vi inte vill ha. Vi vill inte ha våld och förtryck i våra innersta domäner, vi vill inte ha kvinnohatande strukturer involverade i våra privata relationer.

I den påbjudna mansrollen ingår från allra första början mindre känslor, mer våld och aggressivitet. Skillnaden är kanske inte så stor från början, killar ses bara som lite mer än tjejer, lite mer plats, lite mer livsutrymme, lite mer individualitet. Det är en konstruerad skillnad naturligtvis, som sedan kan växa och börja leva sitt eget liv. Toleransen mot mäns överläge har ett mycket högt pris.

Sammankopplingen mellan maskulinitet och våld får konsekvenser. I Sverige är 99,5 procent av de misstänkta för våldtäkt män, 84 procent av de misstänkta för våld mot kvinnor är män, hatbrott mot hbtq-personer begås nästan uteslutande av män. Globalt sett begås, enligt WHO, mellan 90 och 95 procent av allt våld i vårt samhälle av män. Det rör sig förstås om Cis-män. Det betyder inte att våld inte förekommer i samkönade relationer. Men det handlar om att normer kring maskulinitet är så oerhört tätt förknippade med våldsutövning.

Det är trista siffror, det är siffror vi vill hålla undan och inte ta i med tång. Vi vill inte prata om övergrepp. Vi vill inte prata om normala män som nästan slår ihjäl sina fruar. Vi vill inte se hur många schyssta killar som faktiskt bär upp en struktur där den yttersta konsekvensen är våld och död.

Den heterosexuella kärnfamiljen är en samhällsinstitution. Samtidigt är den kärnfamiljen den farligaste plats som finns för en kvinna att befinna sig i.

Vi skyddar oss genom att inte ta våldet på allvar. Vi skyddar oss, därför att våldet mot kvinnor och barn är så utbrett att det inbegriper så ohyggligt många män. Bakom begrepp som familjeangelägenheter gömmer sig en verklighet som är för obehaglig för att vi ska vilja ta den till oss.

Våld mot hbtq-personer handlar också om föreställningar om vad kön är och ska vara. Handlar om strukturer som synliggörs och hotas av könsöverskridande uttryck och handlingar. Våldet är den yttersta konsekvensen av den – så accepterade – rädslan för ”det avvikade”. Normerna kring kön och sexualitet utgör ett bränsle för det våldet.

Det patriarkala våldet drabbar kvinnor, barn, könsöverskridare och ickeheterosexuella. Drabbar alla som befinner sig utanför normen. Det kostar att ligga på topp och det gäller att sparka nedåt. Den självklarhet med vilken män ses som lite mer värda än kvinnor får följder som många av oss inte vill föreställa oss.