När jag trampade genom den vinterdisiga staden för att hämta boken sveptes jag nästan av cykeln av den glädjevåg som vällde genom mig. Plötsligt kom jag att tänka på hur dessa diktrader färdats i litteraturens värld. Hur de befunnit sig därute i en tidens eterrymd, vindlat genom sekler och generationer för att till sist landa i en för ändamålet avsedd hylla på Universitetsbiblioteket i Göteborg, färdiga för mig att ta del av.

Jag såg hur Leopardi för nästan 200 år sedan satt och präntade raderna med sin stålpenna, sjuklig och eländig, i ett ännu inte enat Italien. Leopardi, en av de största italienska 1800-talsskalderna, verkade i en förromantisk anda och hans poesi citeras ofta än i dag som visdomsord. Och sedan hur den unga författaren Valeria Parella, i en bok som utspelar sig i ett nutida Neapel, lade samma rader i munnen på en man som bekänner sin kärlek för den kvinna som senare ska bli mor till romanens huvudperson.

Någon gång där emellan hade Ingvar Björkeson, översättare av klassiska verk, tagit sig an Giacomo Leopardi här hemma i Sverige. Så att jag, i min översättning, kan söka upp och infoga Björkesons sakkunniga tolkning istället för min egen taffligare version. Och säkerligen har Leopardis dikter översatts och tryckts om i oräkneliga upplagor och spridits över hela världen under tiden.

Svindlande perspektiv, minst sagt. Det slog mig hur många människor som är inblandade i dessa rader, hur de passerat genom så många olika människors tänkande, skrivande och fysiska arbete: författare, översättare, förläggare, redaktörer, sättare, tryckare, lärare med flera. Och inte att förglömma de som hämtade upp boken ur arkivet, ja, alla de personer som arbetar för att se till att böcker finns och är utlåningsbara.

Det slog mig vilken mänsklig omsorg som ägnats denna dikt och poesin i sin helhet. Det slog mig hur värdefullt arbete det är att bevara, föra vidare och tillgängligöra litteratur. Och det slog mig hur viktig den mänskliga insatsen är. Min insats som översättare, lika mycket som biblioteksassistentens på UB, lika mycket som Valeria Parellas svenska förläggare.

Det slog mig också hur förödande konsekvenser det får när man stänger bibliotek – enligt uppgifter från Kungliga biblioteket har vart femte bibliotek i Sverige stängts under de senaste femton åren och bara i Växjö kommun lades sju biblioteksfilialer ner under 2011, skriver nättidningen Vision – och när man skär ner på utbildning och forskning inom humaniora på universiteten.

Någon kunde ju invända att det hade varit så mycket enklare om dikten fanns på internet, så hade mycket arbete sluppits. Men det är just det som är vitsen, att arbete inte ska slippas. Att sysslorna i sig har ett värde här. Att de får oss att inse värdet i det skrivna ordet, det får oss att se vårt mänskliga värde, att varje människas unika kunskap och tänkande behövs. Och att krympa möjligheterna till detta arbete är att förringa oss som människor, hur aparta små diktrader det än skulle röra sig om.

Och handlar inte raderna på något sätt om allt detta:

Omkring dig

täcks allting av ruiner

älskliga blomma, men från dig stiger

som om du ömmade för andras ofärd

mot skyn en doft av ljuvligaste vällukt

som bjuder öknen tröst.