Ett otidsenligt rum
Nyligen stängdes stadsbiblioteket i Göteborg ner för en två år lång om- och tillbyggnadsprocess. Många kommer att känna att något saknas i staden under de kommande åren. För vart ska bibliotekets dagliga besökare, bokmalarna, de läxläsande ungdomarna och schackspelarna nere i källaren, som återkommer dag efter dag, ta vägen under den ombyggnadsprocessen?
Helt utan bibliotek blir förstås staden inte. Stadsdelsbiblioteken kommer få ett visst ökat stöd och ett tillfälligt bibliotek har öppnats centralt i närheten av Brunnsparken där de viktigaste delarna av stadsbibliotekets utbud kommer återfinnas. Men det tillfälliga biblioteket erbjuder naturligtvis väsentligt mycket mindre utrymme både för att exponera böcker och för besökare att ta plats. Även om alla böcker från stadsbiblioteket kommer gå att beställa fram så är det trots allt något speciellt med bibliotek som plats och som offentlighet. Här exponeras du för böcker du inte visste att du ville läsa. Här har du ett rum i staden där ingen frågar vad du har där att göra. Här kan vara utan att vara tvungen att konsumera.
Även i Stockholm har det under lång tid utretts om- och tillbyggnationer av stadens stadsbibliotek, den där storslagna byggnaden vid Observatorielunden som ritades av den världsberömde svenske arkitekten Gunnar Asplund på 1920-talet och som utländska arkitekturstudenter kommer för att beundra. Den senaste arkitekttävlingen ledde till en häftig debatt om angreppet på den Asplundska klenoden och slutade med att ombygganden lades i malpåse. Men nu är visst det hela ute på remiss igen.
När jag var yngre och besökte Stockholm åkte jag ibland till Stadsbiblioteket och vandrade huvudentréns trappa upp till den pampiga byggnaden. Visst är det storslaget, men samtidigt signalerar arkitekturen att detta är en byggnad för den stora Kulturen och som besökare blir man närmast rädd att störa.
I motsats till Gunnar Asplunds bibliotek i Stockholm finns det något anspråkslös över stadsbiblioteket i Göteborg, som jag med tiden lärt mig att uppskatta. När jag flyttade hit och besökte stadsbiblioteket för första gången blev jag nästan besviken - inte alls samma storslagenhet som den som möter en när man träder in i stadsbiblioteket i Stockholm. Men när jag dryftade mina känslor för min kompis påpekade hon att det är just det som är det fina med biblioteket i Göteborg, att det tonar ner den stora vördnaden inför kulturen som Stockholms stadsbibliotek signalerar. Detta gör att man känner sig mer välkommen att ta biblioteket i anspråk och öppnar också upp byggnaden för besökare från olika samhällsgrupper. Det går att träda in i byggnaden utan att känna tyngden av boklig bildning på sina axlar. Efterhand insåg jag naturligtvis att hon hade rätt. Statistiken visar också att biblioteken i Göteborg lånar ut fler böcker per invånare än biblioteken i de andra storstadsregionerna. Kanske bidrar lågmäldheten över det göteborgska stadsbiblioteket till detta? Låt oss i alla fall hoppas att det nya biblioteket bygger vidare på dessa kvalitéer.
Precis som för andra kulturområden och institutioner är de offentliga bibliotekens framtida roll inte helt självklar. Hur ska den digitala utvecklingen hanteras? Hur ska inköp och exponering fördelas mellan obskyrare titlar och de mest efterfrågade böckerna? Ska även biblioteken dras in i privatiseringsvågen, något som redan skett i vissa fall? Just därför blir det viktigt att understryka bibliotekens vardagliga roll både som en del av stadens grundläggande kulturella infrastruktur och som rum att andas ut i, en motvikt till ett alltmer uppdelad och kommersialiserad stad.
<h2>Erik Persson är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>
