I ett helt annat sammanhang, där begreppet inte är etablerat i dag, börjar det bli dags att göra det. Effektiviseringsiver har drabbat vård, skola och omsorg. I något slags föreställning baserad på mönster från industriell massproduktion, eftersträvar folk allt större och allt effektivare enheter. Man kan räkna hem vinster på lokaler, administration och så vidare. I varje fall innan projekten genomförs. Tanken är att de människor som ingår i kalkylerna beter sig lika bra oberoende av organisationsform. Det finns en stor hake i deras resonemang. Människor som befinner sig i en miljö med stor känsla för sammanhaget, stor förmåga att genomskåda vad som krävs, vilka problem som behöver lösas och lagom stort ansvar kan finna sina mest kreativa sidor på jobbet och fungerar ofta som systemhjälpare. Även elever, gamlingar eller andra som behöver omsorg har en sådan funktion och medverkar som systemhjälpare.

Storskalighet och effektivisering har en tendens, likt motsvarande fenomen i jordbruket, att bekämpa systemhjälparna. De stimulerande villkoren har en tendens att minska som en följd av storskalighet, effektivisering och hierarkiska strukturer. Det vore intressant att se en forskning som kalkylerar på detta. I avvaktan på en sådan kan jag hänvisa på begreppet KASAM (känsla för sammanhang) som visat sig vara viktig i vården.

Det gäller att uppmärksamma detta resonemang i den stora diskussionen om offentligt drivet kontra alternativa driftsformer. Ett av de största problemen i den offentliga servicen är att den har genomgått så många rationaliseringsvågor (inget sagt om Carema och kompani.) Oavsett driftsform behöver de mänskliga systemhjälparna uppmärksammas och uppmuntras. Självständiga och relativt små enheter främjar ett djupare engagemang, kreativitet och smidighet. Det är rationellt i ordets djupaste mening.