Plötsligt, på tecken från nazisten Otto Hallberg, attackerar polisen motdemonstranterna. Poliskåren, med en stor andel aktiva nazister och nazistsympatisörer, drar sablar och batonger och låter slagen hagla över de civila som samlats. Edman, som lyckats fånga allt med sin kamera, får sin allt för avslöjande film beslagtagen av en landsfogde med tveksamma politiska sympatier. Den svenska säkerhetspolisen får trots det tag i filmen. Händelserna vid Uppsala högar visar sig vara del i en större komplott för att tvinga Sverige in i kriget på tyskarnas sida och för att förhindra detta tystas händelserna ner av regeringen.

Det är först nu, nästan 70 år senare, som filmens hemlighetsstämpel lyfts. Historikern Magnus Alkarp har använt den och andra nya uppgifter som grund för pjäsen 4 dagar i april, en pjäs man inte bör se med fel förväntningar. Den som begär djup psykologisk skildring eller rafflande dialog lär bli besviken. Istället är det mörka händelser i Sverige historia som är i fokus, kravallerna och de trakasserier av norska flyktingar som följde.

Det är ett mycket starkt källmaterial, något man också tagit fasta på. Man tycks vilja göra en glömd bit av Sverige levande på scen, utan att redigera allt för mycket i händelseförloppet. Kanske för att rentvå Uppsala från sitt rykte som nazistfäste och visa på det starka motstånd som faktiskt fanns. Över lag är det mycket väl utfört. Produktionen är elegant. Med en välgjord scenografi och kostym etableras en tydlig tidskänsla.

Pjäsens två huvudrollsinnehavare, Elisabeth Wernesjö och Aksel Morisse, gör också de starkaste insatserna på scen. Trots ett inte alltför djuplodande manus lyckas de ändå ge liv åt sina karaktärer; den norska flyktingen Aase och den idealistiske Stockholmspolisen Jakob Citréus. Även birollsinehavarna gör övervägande starka prestationer och förvånansvärt bra sånginsatser.

Händelserna som skildras må ligga långt tillbaks i tiden, men pjäsen saknar inte relevans i dag. Tystnadens och skenhelighetens skadeverkan syns i den kyrkoherde som upplåter sin mark åt nazisterna, för att sedan försvara sig med att han inget visste. De mörka sidorna av den svenska poliskåren påminner på ett obehagligt sätt om uttalandena om invandrare som ”apjävlar” för några år sedan. Samtidigt önskar jag ibland att pjäsen ska öka graden av komplexitet, att den kraftigare ska nyansera bilden av vad främlingsfientlighet är. Nazisterna är här hela tiden tydliga för oss, det finns ett ”med eller mot”-förhållande till främlingsfientligheten. Det är en förenkling som fungerar bra på scen, men främlingsfientlighet kommer inte alltid med stöveltramp och uniform. Det har i vår tid visat sig allt för väl.

Pjäsen går tom 27/4 på Uppsala stadsteater. Upplandsmuseet har också en utställning om påskkravallerna med titeln Skuggor och ljus. I samband med utställningen arrangerar teatern även en föreläsning om händelserna som visas under mars på stadsteatern och Upplandsmuseet.